Göteborgsposten – 9 november 1865, sida 1

er och kära miss Maud om alla mina äfventyr medan varit borta; det komma er att skratta rätt mycket. Jag varit — hvad tro ni väl? nära, mycket nära bli gift! Härpå utbrast hon i ett larmande skratt och skakade Mary Quince i skuldran. Jag vägrade att gå ut eller stiga upp; och när hon gått sade jag Mary att jag skulle hålla mig inne i mitt rum så länge madame var qvar. Men sjelfpålagda, sjelfförnekande eldprof iakttagas icke länge af ungdomen. M:me de la Rougierre började visa sig angenäm; hon hade en ändlös mängd historier — utan tvifvel mer än hälften blotta dikter — att berätta, men alla voro de på detta dystra ställe underhållande. Mary Quince började äfven att hysa en bättre opinion om henne. Hon tillochmed hjelpte till att bädda upp sängar och försökte att på hvarje sätt vara till gagn samt syntes helt och hållet ha slagit om på en annan sida. På detta sätt förmådde hon mig småningom först att lyssna till henne och sedan att tala. På det hela var detta förhållande bättre än ett beständigt stridstillstånd; men oaktadt all hennes vänlighet fortfor jag att hysa ett djupt misstroende till henne. Hon syntes nyfiken i afseende på Bartram-Haughfamiljen och alla dess förhållanden och lyssnade uppmärksamt då jag talade derom, Jag berättade henne bit för bit historien om Dudley, och hon brukade, då det var några nyheter om det fartyg på hvilket Dudley rest, att upprita skeppets kurs i Millys slitna lilla atlas samt från punkt till punkt skrifva upp daton då skeppet vidtalades