Göteborgsposten – 9 november 1865, sida 1

— — I-p raaeaeae—— LLA LL deremot 42 som icke idka näring i stad ). Här är alltså ingalunda näringsintresset uteslutande eller ens till större delen representeradt, utan nästan alla intressen i staten hafva här sina målsmän. Angående ståndsrepresentation kan vidare anmärkas, att presteståndet lika litet representerar bildningen, som bildningen representeras af presterskapet; att adeln ej representerar något intresse, om ej sitt eget, men att både adeln och presteståndet likväl ofta fullgöra sitt representantkall t. o. m. i strid med pluralitetens åsigt inom de klasser, hvilkas intressen de skola bevaka; ty, såsom fört. till Betraktelser i Representationsfrågan å pag. 105 ganska riktigt anmärker: de adliga hufvudmännen kunna vara de okunnigaste, oerfarnaste och i ekonomiskt hänseende mest osjelfständige af adeln5). De i presteståndet invalde kyrkoherdarne kunna vara de, som ega minsta förtroendet af ett stifts presterskap i dess helhet. Presternas antal utgör 1,282, medan presterskapet i dess helhet (d. 31 Dec. 1860) utgjorde 2,645, och är sålunda öfver hälften af presterskapet beröfvad rättigheten att inverka på val af de ledamöter, som bilda presteståndets pluralitet 4). — Häraf synes äfven, att presteståndet ej heller representerar kyrkan, utan blott den högre hierarkien. Såsom riksstånd hafva dessutom både adel och presterskap förlorat folkets förtroende, emedan dessa båda stånd sakna det nödvändiga sammanhanget med folket och ingen garanti gifves mot en sådan sammansättning, som otvan nämnts. Men äfven regeringen har förlorat förtroendet för den nuvarande representationens förmåga, att utgöra en lefvande vexelverkan mellan styrelse och tolk, hvilket bäst synes deraf att regeringen sjelf framlagt förslag till ombildning af denna representation. Alltså är ingalunda, såsom presteständets ledamöter i törra riksdagens konstitutionsutskott påstodo, den konstitutionela statens mål samverkan mellan konung och representation, utan målet, hvartill den konstitutionela staten bör sträfva, är samverkan mellan konung och folk. Samverkan mellan konung och representation är blott ett medel för detta måls vinnande. Men der både konung och folk hysa misstroende för representationen, der tjenar denna samverkan till intet, ty representationen blir då lik ett pappersmynt, hvars värde är förloradt när förtroendet dertill upphör. Slutligen kan märkas, att vid antagande af det nya förslaget visserligen såväl adeln som presteståndet måste göra uppoffringar, men att sådana i lika hög grad fordras af borgaroch bondestånden, samt att dessa uppoffringar dock ej äro annat än en expropriation af rättigheter, på sådant sätt att den enskildes fördel måste vika för statens väl. Och statens väl är det hvarom fråga är; det lösliga skriet om tidens ursinnighet och omogenhet är obefogadt, tidsanden är ej något barn mer, han är en mogen man och den, som brottas med honom, faller. Kommer så härtill betydelsen af några siffror, som tala, om ej skria. — Sverige är det enda land, som har ett fyrkammarsystem, alla öfriga europeiska länder hafva högst tvenne kammare. At Europas 47 representativa stater har adeln ingen representation i 27 (bland dessa 27 stater äro Italien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Norge, Danmark, Portugal, Schweitz m. fl); i de öfriga 20 staterna öfverträffas svenska adelns nuvarande representationsrättigheter blott af adelns i begge Mecklenburgerne och Reuss Greiz. I 21 stater har adeln förlorat all betydelse; i 9 af dessa stater (deribland Schweiz, Norge och Grekland) hvarken finnes eller erkännes någon adel; i de 12 öfriga (deribland Danmark, Frankrike, Italien, 4) 27 civile embetsmän, 6 bruksidkare, 2 militärer, 3 skollärare, 2 läkare, 2 ståndspersoner. Summa 42. 6 ledamöter äro adelsmän, af hvilka en (brukspatron Heijkensköld) är hufvudman. 5) Af 832 adlige hufvudmän voro vid detta års bör