Göteborgsposten – 9 november 1865, sida 1

i sjön. Hon tycktes ha roligt åt den stora tillfredsställelse med hvilken jag mottog dessa underrättelser om hans färd. Hon brukade beräkna afstånden och yttrade att han på den och den dagen var tvåbundrasextio mil, den och den dagen fembundra mil o. s. v. aflägsnad från England. Bäst af allt skulle dock vara dessa förtjusande antipoder hvarest han så snart skola promenera på sitt hufvud, tolf tusen mil borta. och vid denna tanke lit hon höra starka skrattsalvor. Jag lemnade hennes munterhet å sido, men erfor en djup känsla af trygghet vid tanken på den ändlösa sträcka af blåa vågor som rullade emellan mig och min skurkaktige kusin. Jag stod nu på en högst besynnerlig fot med madame. Hon hade ej återfallit i sitt vanliga sätt med orakellika sarkasmer och hotelser. Hon affekterade tvärtom godt lynne och vänlighet. Men jag kunde ej bedragas häraf. Jag bar i mitt hjerta denna djupt rotade känsla af fruktan för henne, hvilken icke hennes obehagliga glädtighet för ett ögonblick kunde komma att upphöra. Jag var derföre mycket glad då hon på jeruväg reste till Todcaster, för att göra företagas för den resa, hvilken vi dagligen väntade skola upphöra, och lyckliga öfver att ostörda få taga en promenad, begåfvo Mary Quince och jag oss ut på en dylik. Som jag sjelf önskade att köpa något i Feltram ämnade vi begifva oss åt detta håll. Då vi kommo till porten var likväl denna tillåst. Nyckeln satt i, men som det erfordrades mera än styrkan af min hand, försökte sig