Göteborgsposten – 7 november 1865, sida 2

ut mig, och hade min onkel vetat, hvad som passerat, skulle han aldrig ha släppt er in i detta hus — aldrig! U Uelas! quelle disgrace! Och ni verkligen tro så, min dyra Maud! utropade m:me. . Hon rättade härunder till sin peruk framför spegeln, i hvars ena hörn jag kunde se hälften af hennes sluga srinande ansigte, då hon betraktade sig sjelf i densamma. — Ja det gör jag, och så gör äfven ni, m:me, svarade jag allt mera skrämd. Ö Det kan vara — vi få se; men alla icke vara lika grymma som ni, ma chere petite calomniatrice. — Ni får ej kalla mig vid dylika namn! yttrade jag darrande af vrede. — Hvad namn, dyra barn? — Calomniatrice — det är en skymf. — Åh, min dåraktiga lilla Maud, vi säga toka och tusen andra ord på skämt, hvilka vi dock icke mena. — Ni skämtar icke — ni skämtar aldrig — ni är ond och ni hatar mig! utropade jag häftigt. — Åh fy! hvilken skam! Ser ni ej sjelf, dyraste barn, huru mycket uppfostran ni ännu behöfva? Ni ir stolt, lilla demoiselle; ni måste bli tvärtom, alldeles ödmjuk. Je ferai baiser la babouin å vous, ha! ha! ha! Jag skall låta er kyssa apan. Ni är för stolt, dyra barn. — Jag är icke så enfaldig som jag var på Knovl, svarade jag. Ni skall ej förskräcka mig här. Jag skall berätta onkel hela sanningen, yttrade jag. — Ja kanske det vara det bästa, svarade hon med högst retsam köld.