Göteborgsposten – 6 november 1865, sida 1

katastrof ingalunda höjt hans anseende på Stockholms börs. Sedan högsta domstolen nu afgjort att grossh. Wallenberg ännu icke är kompetent att väljas till riksdagsman för hufvudstaden, så är derigenom äfven konstateradt att häradshöfding Staaff icke heller är kompetent att sitta för den stad hvars ombud han nu är. Han kunde således, ifall det påyrkades, blifva utesluten at ståndet; men han är lyckligtvis icke någon så farlig person att hans aflägsnande erfordras. Det är straff nog för denne man att veta, det han endast sitter på nåd i ståndet. Ryktesvis berättades för någon tid sedan att någon af ledarne på riddarhuset skulle underhand gjort framställning om behöfligheten af särskildt skydd för dem af reprosentationen, som icke ville underkasta sig tidningspressens tyranni, men att denna. framställning afvisats såsom i allo öfverflödig. Det officiela bladet öfverraskade i Onsdags afton allmänheten med den fullkomligt oväntade underrättelsen, att en ej obetydlig truppstyrka af landtarmåen skall hålla sig beredd för att hit inrycka i ändamål att betrygga rikets ständers öfverläggningsfrihet. Man gör härvid den frågan: anses då verkligen den ganska talrika garnison, hvilken här är förlagd, otillräcklig, och dernäst: hade det icke varit vida ändamålsenligare att helt enkelt vädja till de bildade samhällsklassernas medverkan till ordningens vidmakthållande. För öfrigt är det ganska märkligt att af ingressen till det citerade regeringsbeslutet kan man icke uppdaga från hvem framställningen om detsamma utgått. Göran. Göteborg d. 6 November 1865. Föreningsdagen d. 4 November försiggick här i vanligt lugn, endast afbrutet af den officiela saluten, paraden och flaggningen, men vi erinrade oss dock alla med glädje samma dag förlidet år, då vår stad och alla samhällen inom hela landet jublade öfver föreningen och det så synbart goda förhållande, som efter en tillfällig storm återställts mellan de båda rikena på båda sidor om Kölen. Med hela vår politiska viljekraft riktad och egnad åt den väntan, ja oro, hvarmed vi afvakta representationsfrågans utgång, har d. 4 Nov. detta år ej varit någon festligheternas dag. Men behöfs väl den yttre ståten och glansen, då hvar och en är genomträngd af medvetandet att föreningen mellan Sverige och Norge är en säkerhet och välsignelse för Norden? Nej, och vi kunna försäkra våra norska bröder, att mången varm, om och tyst, välönskan på den dagen uppsändts för föreningens framtid och de båda skandinaviska rikenas yttre säkerhetsställande samt inre utveckling i frihet och materiel förkofran. Vi hoppas att den jernvägsdel, som i lördags öppnades för trafiken och genomskär gränsen mellan Sverige och Norge, skall bli en betydelsefull länk i föreningens utveckling och stärkande. Den särskilda betoning, H. Mt. konungen i sitt trontal vid riksdagens öppnande gaf åt de ord, i hvilka han uttalade sin önskan om de båda hufvudstädernas snara förbindelse genom jernbanans trolofningsring, innebär ett löfte, att den i lördags gjorda början snabbt skall skynda mot sitt mäl — och vi so häri tillfredställandet af ett vigtigt vilkor för den broderliga andans upprätthållande mellan den skandinaviska halföns båda folk. Gustaf II Adolfs dödsdag, idag den 6 November, kommer att firas medelst sång vid hans staty af skolungdom vid middagstiden samt på aftonen af Amatörernas Sångförening, då statyn, som vanligt å denna dag, kommer att blifva rikt eklärerad. Operan. I fredags uppfördes Donizettis Lucrezia Borgia, hvilken under den förra säsongen, som bekant, här gjorde mycken lycka. Af den förra rollbesättningen återstod nu endast hr Fischer-Achten (Gennaro), och en jemsörelse mellan de förra och nuvarande represontanterna at Lucrezia, Alfonso och Orsino utfaller ingalunda till de senares fördel. Det vore likväl orätt att underkänna tru Leinauers af publiken äfven flera gånger erkända aktningsvärda bemödanden att gifva en tillfredsställande bild af den brottsliga makan och modern, men hennes spel låg i vårt tycke alldeles för mycket på ytan, på samma gång som rösten upprepade gånger forcerades till detta osköna skrik, hvilket alldeles icke är det sanna uttrycket för äfven den högst steg. rade affekt. Hr Serpentin var en alldeles fö beskedlig svartsjuk och hämndlysten äkta man och detonerade oftare än vanligt. Orsinoc täcka och tilltalande personlighet blef genon det sätt, hvarpå den af m:ll Peters återgafs nog karrikatyrmessig och hans präktiga dryc kesvisa med sina dystra afbrott af munkarne: varnande kör förlorade derigenom nästan to