Göteborgsposten – 6 november 1865, sida 1

er ha velat astaga hr Muren, för att utsätta nonom till åskådning i sina skåp; men den imspråkslöse mannen har ännu icke tid att sitta för dem. En ung grefve och caput från Skåne, som hitkommit för att försvara sina från hugstora fäder ärfda rättigheter, tillspordes häromdagen om han ännu läst representationsförslaget: Nej, svarade han, dertill har jag sannerligen icke haft tid. — Nå huru tänker hr grofven rösta, när det förekommer? — Jo, som de andra på min bänk, svarade han lakoniskt. En annan född lagstiftare kom in på en boklåda, frågande: Finns här en bok som heter Grundlagarne? Bokhandlaren framlade den stora Naumanska grundlagseditionen. Kors! utropade den unge löjtnanten, en så stor bok hinner jag ej att läsa på länge — och så gick han. Då hr Schwan efter en veckas opasslighet, Möranledd, som man tror, af den svåra medfart för hvilken han i tidningarne varit utsatt, i Onsdags såsom talman uppkom i borgarståndet, gick han med svårighet och haltade så att säga på begge benen. Tillspord huru! han befann sig svarade han: Jo så bra man kan må, då man blifvit biten i ena benet af Aftonbladet och i det andra af Dagligt Allehanda. — ÅJa och dertill icke vågar bita ifrån sig — inföll en interlokutör. Antagligen har ni observerat attDagens Nyheter fått i uppdrag att arrangera en storm i ett vattenglas mot frih. v. Stedingk såsom chef för den kongliga teatern. Denna storm är i dubbel bemärkelse beställd för en qvinnas skull. Förblindad af den vida meral m:ll Hebbe mottagits på vår scen, gifver hon hvarken sig sjelf eller sin omgifning ett ögonblicks lugn förr än Afrikanskan af Meyerrollen — blir uppförd på den kungliga teatern. Förgäfves upplysa de sakkunniga derom, att denna operas euccs både i Paris och London egentligen betingats af det utomordentligt lysande sceneriet, af de praktfulla dekorationerna och kostymorna. Förgäfves hänvisar frih. v. Stedingk på den kungliga teaterkassans finansiela ställning och på vå dan för densamma af att med en kostnad åf 40 å 50,000 rdr uppsätta en opera, hvars framgång här är ojemförligt mera oviss än i Paris och London. M.ll Hebbe vill ändå att den här skall gå öfver scenen, och denna energiska konstnärinna, en afrikanska i den kalla Norden, tager dervid uteslutande stt intresse i betraktande. En henne mycket närastående operavän är hennes målsman i Dagens Nyheter. Han förordar Afrikanskans uppsättning -med sparsamhet; han tillråder dekorationer, som begagnats i äldre operor, antagligen derföre att det är m:ll Hebbe, som med sin person skall ersätta hvad som asknappats i den sceniska illusionen. Han bedyrar deiföre att m:ll Hebbes högdramatiska talang skall göra underverk. Men är det möjligt att dessa grossiera plastiska rörelser, som m:ll Hebbe utvecklar och som lifligt erinra om Hagelstams optiska telegraf i fält vidare skola fånga den mera bildade Stockholmspubliken? Ar det möjligt, att denna konstnär, utan inre kallelse i högre mening, utan spår af qvinnans högsta prydnad: behag och känsla, skall lyckas beherrska samma publik, som alltid egnat sin hyllning åt den anspråkslösa och sjelfuppoffrande fru Michaöli, hvars triumfer vunnits utan alla intriger, utan all anfäktelse, och utan Jallt anlitande at beställda reclamer? Svenska akademien har nu kompletterat sig. Thomanders stol har tillsallit professor Ljunggren och Malmströms stol har tilldelats Dantes öfversättare litteratören Kullberg. Man kan härvid ej undgå att göra den frågan: står då denne öfversättare framför den lärde bibelötversättaren Melin? Har den förre såsom författare öfverglänst den senare? Antager man att akademien i känslan af den rådande bristen på verldsliga skalder, vill förstärka sig på ett annat område, hvarföre icke då fästa blicken på någon, som kan fullborda akademiene stora ordboksarbete, hvilket nu ligger nere? Och i så fall, hvarföre ej tillegna sig den, näst Rydqvist, i svenska språkets studium nu mest hemmastadde, protokollssekreteraren Dahlgren, hvilken desto mindre kan vara. för akademien obekant, som han i många år varit för sekreteraren inom akademien den omistlige materialiesamlaren till dennes arbeten. 1 ett fall är det dock väl att akademien gjort sitt val; ty nu kan man antaga att d:r Sturzen-Becker skall finna sig otörhindrad att ånyo fatta pennan, som i stilla förbidan fått hvila invid det halft uttorkade bläckhornet. Riksarkivets förflyttning från den ytterst bofälliga, tillochmed lifsfarliga lokalen i f. d. Ridderstolpeska huset till det magnifika huset på Riddarholmen, som kommerskollegium förr innehatt, är nu fullbordad, och på en ganska kort tid ha de dyrbara samlingarne blifvit ordnade. Allmänheten kan nu få tillgång på dem, utan att förorsaka tjenstemännen samma adräolidboa hadcvör onm förr anh ntan att arnabeer — naturligtvis med m:ll Hebbe i titelkonstgjorda än verkliga entusiasm hvarmed