Göteborgsposten – 4 november 1865, sida 2

ädagaläggande en vighet som alldeles förbluffade de båda konstaplarne. Han lyckades också verkligen till en början slingra sig ur deras händer och skulle utan tvilvel hafva undkommit om ej ett tre alnars högt staket stängt honom vägen. Ett förtvifladt och misslyckadt försök att hoppa öfver detta, hvarvid han i tallet tillbaka fick åtskilliga skrämor, gjorde honom mera spak under den återstående vägen till polisvaktkontoret. Vid polisförhöret rörande denna tilldragelse märktes i K:s ansigte tydliga spår efter Lördagens vilda framfart. Hans ena öga var igensvullnadt och här och der syntes åtskilliga skråmor, erhållna i bataljen. Några af de personer, som varit inne i värdshuslokalen vid tillfället, hördes som vittnen, och berättade alla mycket enstämmigt att K. uppfört sig på ett sätt, som ej ens ruset kunde i någon mån ursäkta. Manga hamnbusar har jag haft att göra med, utbrast värden på stället, men någon som uppfort sig så som den herrn har jag aldrig sett. K. hade börjat med att slänga omkring de personer han haft i sitt sällskap mot än den ene, än den andre af de öfriga gästerna i lokalen; vidare hade han, som sagdt, slagit sönder en fönsterruta, hvilken han nekat att betala, men deremot hade han lofvat att liqvidera värden med knytnäfvarne och ganska riktigt hållit sitt löfte. De egentliga våldsamheterna utöfvade han dock, som nämndt är, först då han, efter att ha blifvit utkörd, åter skulle tränga in i värdhussalen. En stund elter sedan man blifvit honom qvitt, hördes nemligen utifrån högljudda skrik och en droskkusk steg in och underrättade om att man slogs derute. Det var K. och hans sällskap som tillställde detta oväsen. Då värdshusidk. Nilsson gick ut för att se hvad som var å färde, kom K., åtföljd af en annan ung man, emot honom och ville åter intränga i värdshussalen. När N. ville hindra detta, tog K. honom först för bröstet och gaf honom derefter med knytnäfvarno några slag, som gjorde att N. sökte skynda sig sig in igen så fort som möjligt, af fruktan, som han påstod, att K. skulle draga fram någon knif. Skomakeriarbetaron Magnusson, som gick ut för att hjelpa Nilsson, blef ännu värre tilltygad. K. lät naturligtvis sina knytnåfslag belodsagas af de storskräflande fraser, som slagskämpar vanligen låta höra. Da polisen anlände, uppgaf K. först att hans namn vore Munter; sitt rätta namn uppgaf han först i polisvaktkontoret. Den yngling, som jemte K. åtalades för detta uppträde, men som ej utdelade några slag, befinner sig i en ställning af beroende, som gör hans deltagande i detta uppträde ännu obehagligare för honom, och i hans ansigte kunde, då han stod inför poliskammaren, tydligt nog läsas den ånger han erfor öfver att hans obetänksamhet ledt in honom i denna obehagliga sak. Kihlbom fälldes art för fylleri och uppsatligt våld mot tvenne personer samt i skadeersättning till dessa jemte ersättning för en fönsterruta utgifva tilsammans 76 rdr rmt. — En privatlärare vid namn Lindskog hade blifvit åtalad för det han, utan att dertill vara vederbörligen berättigad, tillagat och försålt läkemedel. Då detta mål orsta gången förekom, medgaf han att han under namn af -smärtstillanae vattentillredt och försålt en blandning, som skulle vara nyttig för en mängd sjukdomar. I Mandags askunnades utslag i detta mal, innehållande: att som det ej förelanns anledning dervill att någon person tagit skada tillfölje af de al Lindskog lemnade medikamenter, kunde i detta afseende intet ansvar honom ådömas, deremot och då Lindskog erkännt sig hafva tillredt och försält läkemedel utan att dertill vara berättigad, dömdes han härför att böta 12 rdr 50 öre, hvarjemte han förbjöds att vid 25 rdrs vite vidare befatta sig med dylika saker. — En dräng vid namn Johannes Svensson blef för ett par dagar sedan häktad för det han en dag i sistl. Oktober månad från arbetskarlen Per Andersson genom fickstöld tillgripit en portmonnå med inneliggande 6 rdr 20 öre. Rörande denna stöld hölls igår polisförhör. Arbetskarlen Per Andersson berättade, att han straxt före middagstiden ifrågavarande dag lagt sig att sosva i en vedbod, hörande till huset n:o 20 vid Östergatan i Haga, hvarest de båda hade arbete hos stensättaren Andersson, Han hade lagt sig i det trygga medvetandet af att ha sina 6 rdr 20 öre i västfickan och ämnade just när han vaknade gå och intaga sin middag för en del af dessa penningar. Annorlunda bade dock Johannes Svensson beslutat. Medan Per Andersson ligger i sin djupaste slummer och möjligtvis som lifligast drömmer om middagen, framsmyger S. lömskt till den sofvande, anställer en undersökning i hans fickor och beröfvar honom skoningslöst hans medel. Att A., när han vaknade och fann sig beröfvad portmonnä och penningar, skulle känna sig dystert stämd, är helt naturligt, och lika naturligt är, att han derefter underrättade en konstapel om sin förlust. Den konstapel, som af A. underrättades om saken, misstänkte al någon anledning att Svensson var den som begått stölden, och då denne sedermera anträffades samt derom tillfrågades nekade han till en början, men förmåddes slutligen erkänna. Penningarne hade han användt, men gömt portmonnåen under en sten på gården till samma tomt der den stulits. Afven vid polisförhöret i går erkände Svensson ifrågavarande tillgrepp samt förklarade sig villig ersätta A. de stulna penningarne. Den vidare ransakningen i målet förvisades till rådhusrätten, i albidan hvarpå S. kommer att förvaras å cellfängelset. — Ransakning har under de sista sessionerna hållits med en mängd pojkar, hvilka under en tid härstädes begått en otrolig mängd stölder. Den som först hördes var en otäck pojke, rysligt snedmunt, hvadan han också af kamraterna benämndes Snedkäften och för öfrigt vanskaplig i ansigtet, i hvilket han bär den fulländade skurkens prägel. Pojken, hvars namn är Robert Mauritz Bergman, lärer, enligt hvad styffadren, som var närvarande vid förhöret, uppgaf, vara alldeles omöjlig att hålla reda på. Man bar försökt allt: godhet, stryk och tillochmed bundit honom, för att förmå honom att afstå från sitt vagabondslif, men allt förgäfves. Så snart lämpligt