Göteborgsposten – 3 november 1865, sida 2

Emellanät föreställde jag mig att hans inre var i ett förvirradt tillstund. Jag kunde cj på annat sätt förklara de egendomliga skuggor och dugrar, som aflöste hyarandra i hans ansigte. Det syntes nästan, förunderligt nog, som om han kännt blygsel eller fruktan för mig. Jag tänkte så här: Kanhända han förebrår sig sjelf derföre att han tolererat Dudleys frieri — derlöre att han på grund af sitt personliga bekymmer yrkat der å — derföre att han helt och hållet nedsatt både sig sjelf och sitt kall såsom förmyndare derigenom, om det ock miste medgifvas att frestelsen var stor, samt att han trodde sig ha förverkat sin rätt till vördnad af mig. Sådan var min analys; men blicken från detta hvita ansigte innebar något försåtligt och förskräckligt som jag ej kunde fatta.