Göteborgsposten – 3 november 1865, sida 2

Voro mina lifsandar sålunda väckta till nytt lif, mitt själslugn återkommet? Ej fullkomligt. Huru märkvärdiga äro ej de bekymmer som oroa vår själ, liksom lägrade det ena öfver det andra! Tag bort det som en lång tid legat på ytan — det enda som vi tyckt skymma klarheten i vår själ — och vi skola finna ett annat derunder. Hvad var det för en ny oro som plågade mig? Un mycket fantastisk, skall mun kunna siäga — en illusion af en person som plågar sig sjelf. Det var onkel Silas ansigte som oroade mig. Oaktadt det beständiga matta smuleendet af de bleka läpparne, låg det i hans ansigte ett visst uttryck af antipati, hvartill kom den alltid bortvända 207—