Göteborgsposten – 3 november 1865, sida 1

— Jag tror att det är bäst, kära Maud, att ej oroa er med en hemlighet, och Millys nuvarande adress är verkligen en sådan. Inom ett par veckor skall det bli en söreningspunkt mellan våra skiljda vägar, ni skall träffa henne och jag förenar mig med er båda två. Ända tills stormen rasat ut skall ingen menniska, undantagande min lagkarl veta hvar jag finnes och jag tror att ni skall föredraga okunnigheten framför oron öfver att vara i besittning af en hemlighet, hvarpå så mycket kan bero. Detta tycktes mig vara fullkomligt välbetänkt och förståndigt, hvarför jag samtyckte dertill. Under denna mellantid erhöll jag ett kärkommet, glädtigt och tillgifvet bref — som dertill var mycket långt, churu den som skrifvit detsamma knappt bodde sju mil från Bartram — ifrån min kära kusin Monica. Det var fullt af älskvärdt skämt, af skimrande, rosenfärgade luftslott och andades det varmaste intresse för stackars Milly samt den innerligaste tillgifvonhet för mig. En annan händelse, om möjligt ännu mera behaglig än den nyss omtalta, gaf omvexling åt dessa dagar. — Det var tilkännagifvandet i en af Liverpoolstidningarne att skeppet Scamelo afrest till Melbourne, och att bland passagerarne befunnit sig Dudley Ruthyn, Esquire, af BartramIIaugh, samt Mrs D. Ruthyn. Nu började jag andas fritt och såg klart slutet af min bröfvotid nalkas. En kort utflykt till Frankrike, ett gladt sammanträffande med Milly och derefter ett behagligt lif hos kusin Monica för det återstående af min omyndighetsålder.