Göteborgsposten – 3 november 1865, sida 1

— — ———5———7— liga gif:ermål med denna unga qvinna, skulle icke en dylik ide ha fallit honom in. Men han tror ej att han är gift. Tvärtemot fakta och logik tror han uppriktigt, att hans hand ännu är till hans förfogande, och jag misstänker att han skulle begagnat aen umnygt han föreslagit, för att söka förmå er att tänka på samma sätt som han gör. Vare detta emellertid huru som helst, så är det tillfredsställande för mig att veta det ni aldrig mera skall oroas af ett ord från denne olycklige unge man. Jag sade honom farväl i afton, och ban skall aldrig mera inträda inom Bartram-Haugh medan vi två lefva. Onkel Silas lade tillbaka de papper, hvilka skenbarligen så mycket intresserat honom och aätervände fram till mig. Det låg en åder utefter hörnet af hans höga panna och som i ögonblick af själsrörelse likt ett blatt snöre stack af mot den omgifvande bleka hyn; och då han nu återvände med ett leende och en sidoblick på mig såg jag detta tecken till inre uppror. — Vi kunna likväl trotsa verldens ondska och dårskaper, Maud, så länge vi handla, såsom vi bitintills ha gjort, med fullkomligt förtroende till hvarandra. Himlen välsigne er, dyra Maud, er berättelse oroade mig, tror jag, mer än som behöfdes — oroade mig i hög grad; men eftertankan säger mig att det är alldeles ingenting. Han är borta. Om få dagar härefter skall han vara på hafvet. Jag skall utfärda mina ordres i morgon, och han skall aldrig mera under den korta tid han har att qvarstanna i England få tillträde till Bartram-Haugh. Godnatt, min goda nidce, jag tackar er.