Göteborgsposten – 31 oktober 1865, sida 1

denna stund kunna igenkänna denna röst bland tusenden, ifall den ännu en gång talade. Utmattad efter en natt af sömnlöshet och stor sinnesrörelse kallades jag nästa morgon till min onkels rum. Han mottog mig litet besynnerligt, som jag tyckte. Hans sätt syntes mig förändradt och gjorde ett ledsamt intryck på mig. Han var mild, vänlig, småleende, undergitven som vanligt; men det tyckes mig att han nu för mig erfar samma till hälften vidskepliga känsla af motvilja som jag alltid kännt för honom. Hvad hade åstadkommit det? Det tycktes vara en omedveten antipati och fruktan i hans sätt mot mig. När han trodde att jag ej såg det, voro hans ögon emellanåt för ett ögonblick fästade på mig med ett ovänligt uttryck. När jag såg på honom, voro hans ögon sänkta mot boken framför honom ; och när han talade skulle en person som ej gifvit akt på hvad han yttrade hafva föreställt sig att han läste högt ur densamma. Jag sade att han var vänlig som vanligt. Han var tillochmed mer än det. Men det der undvikandet af att möta mina blickar var ett nytt tecken på våra naturers missnöje. Missnöje kunde det ej vara. Han visste att jag längtade efter att få tjena honom. Fanns ej en skugga af hat deri? Jag har ej sofvit, sade han. För mig har natten passerat i eftertankar, och frukten af dessa äro att jag ej kan antaga ert ädla anbud, Maud. — Jag är mycket ledsen deröfver, utropade jag med fullkomlig uppriktighet.