Göteborgsposten – 30 oktober 1865, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. Rådhusrätten. Det famösa Wahlströmerska målet förevar åter lördags. Till en början upplästes rådhusrättens pro: tokoll för förra rättegångsdagen, och inhemtades der af, att den unga damen. hvilken löjtnant W. nödvän: digt velat ha hörd och hvars under edlig förpligtelse afgifna skriftliga vittnesberättelse W. underkänt, for drande att hon personligen skulla inställa sig, blisvi efter aslagå vittnesed af rådhusrätten hörd i sitt hem utan att hon dock haft det ringaste att upplysa om sanningen af Jöjtnant W:s anklagelsepunkter mo! domprosten Wieselgren. Denne hade hon aldrig hör stämpla löjtnant W:s uppförande såsom lågt eller mo! lag stridande, oaktadt hon för domprosten omtalat löjtnantens efter hennes omdöme mindre grannlaga beteende. Svarandens ombud, häradsh. Berger, hade inlemnat en skrift, särskildt vederläggande ett par af kärandens tidigare uppgifter. Skriften slutade dermed. att domprosten ännu icke beslutat sig för att väcka rekonventionstalan mot W., enär han anser honom mindre tillräknelig än han troligen i sjelfva verket är. Detta antydes deraf, att löjtnant W. till en början lätsat sig hemta stor uppbyggelse af domprosten d:r W. såsom religionslärare. Han hado äfven inställt sig hos domprosten, gifvit rörande skildringar af sin ställning och derigenom förmått domprosten att, för hans och hans faders skull, hvilken äfven blifvit indragen i hans affärer, söka skaffa honom lån. Då emellertid detta ej lyckades, bortlade löjtnant W. all förställning, gycklade med och hånade d:r W:s predikningar och började dessutom förfölja den omnämnda unga damen, som då gick och läste. W. hade föregifvit att han för henne hyste böjelse, med detta vederlades af det förhållande, att hon dock i sjelfva verket var ett barn och dertill ett svagt barn, ett barn, som var sjukt. Man kunde således ej gerna undgå att antaga en annan förklaringsgrund för W:s beteende, och ombudet önskade, att, för samhällets fredande, löjtn. W. ej måtte undgå näpst för sitt handlingssätt. Löjtn. W. förklarade denna gång att det ej varit hans mening att höra den unga damen på ed utan blott göra henne några frågor. Målet torde för öfrigt fullföljas vid Stockholms rådhusrätt och käranden hade intet annat att göra än att (försvinna härifrån. I Stockholm skulle flera vittnen höras och der skulle domprosten ställas till ansvar. Sedan hr löjtn. pratat åtskilligt hit och dit lyckades domstolen förmå honom att uppgifva det nyssnämnde vittnen voro justitiekanslern v. Koch och chefen för Hallands infanteribataljon, major Mörner. I enlighet med svarandeombudets framställning beslöt domstolen att innan några nya vittnen finge inkallas, borde W. uppgikva hvad dessa skulle ha att upplysa. Löjtn. W. svarade härpå, att de skulle kunna lemna upplysningar i afseende på alla de anklagelsepunkter mot domprosten d:r Wieselgren, som han,i stämningen framställt. Såväl kärandeombudet som konsistoriiombudet bestredo vidare uppskof, då uppenbarligen ingendera af dessa vittnen kunde meddela något om domprostens förhållande till löjtn. Wahlströmer — major Mörner emedan d:r Wieselgren aldrig hvarken talt med eller skrifvit till honom (hvilket kärandeombudet fann löjtn. W. ha medgifvit) och justitiekanslern, emedan denne blott hade ett enskildt bref från domprosten angående W. att rätta sig efter och att sådant icke i brottmål kunde användas som bevisning. Sedan domstolen öfverlagt, uppsköts målet till d. 8 nästk. December, då löjtn. W. skall, vid talans förlust, vara försedd med all den bevisning han kan åstadkomma.