Göteborgsposten – 30 oktober 1865, sida 1

falla åt förtviflan eller kunna öfverlemna sig åt hoppet, ännu längre användts, så skulle kanske min motståndskraft uttömts och jag måhända offrat mig sjelf. Liksom brottslingar i äldre tider plågades, bevakades och korsexaminerades år efter år och oupphörligt, tills de slutligen blefvo till hälften vansinniga och så uttröttade af själsspänning, af de upprepade förmaningarne, af tvång mot sig sjelfva att de heldre med ens gjorde slut på allsammans, anklagade sig sjelfva och med glädje gingo till schavotten — på samma sätt var det med mig, och man kan lätt tänka sig, hvilken tröst det var för mig att, nervös, utan tilltro till mig sjelf och ensam som jag varit, tänka mig att Dudley verkligen var gift och att den plågsamma efterhängsenhet, för hvilken jag varit ett mål, för alltid måste ha upphört. Samma afton råkade jag min onkel. Jag beklagade ehuru jag fruktade honom. Jag lingtade att säga honom huru angelägen jag var att hjelpa honom, blott han kunde visa mig sättet. Detta var ungefär detsamma som jag förut sagt, men hvilket jag nu ifrigt föreslog. Hans anletc ljusnade; han satte sig upprätt i sängen, med ett ansigte som denna gång hade ett beslutsamt och forskande uttryck hvilket medan jag talade öfvergick till något af mörk eftertanka eller beräkning. Jag talade helt visst temligen osammanhängande. Jag var alltid nervös i hans närvaro; det låg, föreställer jag mig, något mesmeriskt i det egna slags inflytande han utar någon ansträngning utöfvade öfver min inbillning. Understundom förvandlades mina intryck häraf till er