Göteborgsposten – 26 oktober 1865, sida 2

-i d 8 flar mot okplankorna, äfvensom, svagt ochäotydligt, af hans röst då han examinerade gamla Wyat innan han inträdde i audiensrummet. Jag tror att han misstänkte en helt annan besökande hafva anländt och alldeles icke väntade att få se den unga damen, hvilken steg upp fran sin stol då han inträdde i rummet och under en täreflod utropade: — Oh Dudley! Dudley! huru kan du göra så — din egen stackars Sally! Hur kunde du? hur kunde du? Din egen lagliga hustru! Med kinder som öfvergötos af tärar likt fönsterrutorna i en äskby, yttrade Sara Mathilda detta och en hel del mera, svängande på armarne upp och ned likt handtagen till en pump. Dudley var deremot synbarligen liksom träffad af åskan. Han stod en lång stund och gapade på sin fader samt kastade äfven en färaktig blick på mig. Med rodnande anlete ech panna blickade han derefter ned på sina stöflar och sedan äter pa sin fader, hvilken förblef sittande på samma sitt jag nyss beskrifvit och med densamma frånstötande och hemska blicken i sitt anlete. Likt en grällysten man som plötsligt störes i sömnen af ett buller vaknade Dudley plötsligt upp och stötte med halft undertryckt förbittring och en frammumlad svordom bort den unga qvinnan sa att hon med större valdsamhet än som kunde varit behagligt föll i en stol.