Göteborgsposten – 24 oktober 1865, sida 2

Då jag inträdde i onkels rum brunno der redan ett par ljus, ehuru fönsterluckorna voro öppna och svaga ljusskymtar af solnedgången voro synliga genom dem. Det ena af ljusen stod vå bordet bredvid hans skrifschatull det andra på spiselafsatsen, framför hvilken hans magra resliga figur böjde sig. Hans hand hvilade mot spiseln och ljusskenet föll omedelbart på hans silfverhvita hår. Han blickade, såsom det syntes, ned i eldens slocknande kol och tycktes sjelf vara sjelfva bilden af öfvergifven nedslagenhet. — Onkel! vågade jag säga, sedan jag en stund stått obemärkt bredvid hans bord. — Ack ja! Mand, mitt barn, mitt dyra barn. Han vände sig mot mig, och med ljuset i hand log han mot mig ett löje fullt af lidande. Hans gang tycktes mig nu svagare och stelare än förut. — Sitt ned, Maud, var snäll och sitt ned bad han enträget. Jag satte mig på den stol han utpekade. — I mitt elände och min ensamhet har jag åkallat er likt en ande, och ni uppenbarar er. Med bada händer stödjande sig mot bordet blickade han mot mig i en lutande ställning. Jag fortfor att tiga tills han skulle vilja tilltala mig. Slutligen reste han sig och såg uppåt med ett slags vild tillbedjan i det svaga ljuset, — Nej, prisad vare min skapare, jag är ej alldeles öfvergifven.