Göteborgsposten – 24 oktober 1865, sida 1

—————————— mogen mången sedvana, institution, månget bruk, som hunnit afnötas hos de andra provinsinnevånarne i vårt land, om de der ens funnits af den art som i Dalarne. Sjelfva Dalfolkets språk, det de tala sinsemellan, angifver att vi hos dem ha att göra med ett folkidiom, som möjligen skulle kunna leda till några intressanta upptäckter, ifall det blefve närmare undersökt. Vi sakna i hr Mellins bok mycket i denna väg, som borde funnits der, för att troget ätergifva Dalarnes folklif och natur. De seder och bruk, han för oss skildrar, äro till största delen sådana, som äro gemensamma för våra flesta bergsoch skogsboer, såsom t. ex. storfars öfvermyndighet i sin familj, äfven sedan barnen vuxit upp, åtminstone tills han kommit på undantag, byalaget, skogseldar etc., så att föga finnes af det som verkligen utpräglar folket i Dalom, såsom dess handaslöjder, dess egendomliga institutioner, hvilka ännu bestå vid sidan at dem som lagen sföreskrifver och hvilka äro gemensamma för hela landet, presterskapets betydelse för och ingripande i solkets lif samt de lägre civila tjenstemännens ställning till folket etc. Oaktadt dessa brister i boken — hvilken åsigt kanske ändock ej delas af de tlesta af läsarne —, utgör densamma likväl en särdeles behaglig läsning genom den i allmänhet osökta framställningen, stilens klarhet och det angenäma lugn, som ligger utbredt öfver det hela och visar att förf. är fullkomligt herre öfver sitt ämne samt ej blandar sitt eget subjektiva jag in i den fortlöpande objektiva skildringen. Slutet är kanske något väl tvärt tillskuret och kungsörnens ingripande i händelsen en reminiscens från en skola, som vi hoppas nu vara till väsentlig del försvunnen, en skola som aldrig tvekat om att begagna det mest ovanliga, för att foga händelserna efter sin smak. Börta och Katred äro förträffliga typer ur den qvinliga delen af folket. Läsaren känner och rör sig med dessa gestalter, hvilkas mensklighet är en at lefvande kött och blod. Likaså den gamle i Östannor sjelf, en kraftfull och högrest äldrig ek i en dvärgskog. Afven bondadvokaten Anders är till planen väl anlagd, ehuru vi sakna en tings-scen, hvilken utan tvifvel skulle gifvit mera lif och trohet åt skildringen. Genom en skiftesprocess t. ex., för hvilken alla ingredienserna redan finnes i boken, skulle äfven förf. kunnat beröra den s. k. hemmansklyfningen, hvilken utöfvat en så djup socialrevolution i Dalom och der vändt upp och ned på en mängd förhållanden. I en sådan process skulle Anders kurnnat utveckla hela denna slughet och naiva yvickhet, eller kanske rättare syndighet, som 1 allmänhet utmärker dalkarlen, företrädesvis Svärdsjös sockenboer. I bokens hjeltinna, Marit, har förf. skattat åt det rådande modet, att, då det gäller en ceckning ur folklifvet, äfven framdraga en fin, ömtålig karakter, öfver hvilken ligger utbredd ett så romantiskt doft, att man nästan fruktar att vidröra henne. Tillochmed våra törfattarinnor börja rädas för att framställa dessa sjukliga väsen i sjelfva salongsromanen, men i teckningar ur folklifvet, der tyckas de ännu vara omistliga. Det må dock lända förf. till berömmelse, att han genom en utvecklad god smak vetat utbreda kring denna varelse en luft af poesi och behag, som låter oss förgäta en och annan synd mot naturtroheten. Boken är tillegnad Fredrika Bremer och utgör, som sagdt, en angenäm läsning, hvarför den tvifvelsutan ej skall komma att saknas i någon boudoir. Danske Samlinger for IIistorie, Topographe,