Göteborgsposten – 24 oktober 1865, sida 1

dem utan att ega rättighet dertill, ty jag var verkligen mycket böjd för att anse onkel Silas vara väl bevandrad i allt som egde gemenskap med lagen. Men ack! här lågo de nedlällda utan att under hela århundraden kunna ersättas, och aldrig skulle de mera, såsom de under trenne sekler gjort, kasta sin skuggasöfver den mark, som så många generationer af familjen Ruthyn trampat. På en af trädstammarne satte jag mig ned, medan Mary Quince spatserade omkring på ändamåälslösa små utflygter. Medan jag satt der passerado flickan Meg Hawkes förbi, bärande en korg. — Tst! sade hon hastigt i detsamma utan att ändra sin gång eller höja på rösten. — Säg ingenting och se ej på mig, ty far spionerar på oss. Jag skall tala då jag kommer tillbaka. — Då hon kom tillbaka — hvad betydde detta? Nåväl, hon skulle kanske komma tillbaka, men hon skulle ju då ej kunna säga mera än hon nu sagt ifall hon utan att stanna ginge förbi mig, såsom hon nu gjort. Jag beslöt dock att vänta en stund och se hvad det skulle blifva af. Efter en kort stund såg jag mig omkring och märkte då Dickon Hawkes — Pegtop såsom Milly brukade kalla honom — förstulet praktisera sig fram mellan trädstammarne. Då han märkte att jag såg honom, rörde han buttert vid hatten och passerade förbi mig, i det han mumlade något för sig sjelf. Han kunde tydligen icke begripa, hvad jag hade att göra i denna del af Windmillskogen, och han lät mig läsa detta i hans ansigte.