Göteborgsposten – 23 oktober 1865, sida 1

hållit ända till längt in i detta sekel; jemte presternas ända in i senaste tiden bevarade rätt till bränvinsbränning synas ej utvisa, att ett de andliga kulturintressena särskilt bevakande riksstånd funnits. Den utveckling, undervisningsväsendet och de religiösa frågorna erhållit, kan ej kyrkan särskilt tillskrilva sig; vi fråga, på hvilken punkt dessa frågor ännu stått, om ej röster utom presteståndet häri yrkat reform. Vvanda vi våra blickar på den industriela utvecklingen, måste vi medgifva, att icke är det borgareståndet sådant 1810 års riksdagsordning fastställde dess sammansättning, som undanröjt de hinder, som lagstiftningen lagt i vägen för konstfliten, utan det är, sedan borgarestandet tillegnat sig nya elementer, så att det nu förlorat sin ståndskarakter, som det öfvergifvit de kortsynta skrååsigterna, hvartill jomväl ej minst bidragit de nationalekonomiska insigter, som i andra stånd visat sig. Så länge borgareståndet i sin renhet fick hållus med tulltaxa och näringslagstiftning, fingo konsumenterna betala dyrt för inhemska sämre varor, der de ej kunde förskaffa sig lurendrejade utländska. . Hvad är det, som höjt vårt jordbruksväsende? Månne ågon bondeständels särskilda bevakning af denna närings bästa? Nej, de insigter, som utmärkt de större jordegarne i andra stånd och den allmännare spridda upplysningen i de till landthushållningen och jordlagstiftningen hörande ämnen. Genomgår man hvad vid riksdagen blifvit uträttadt, skall man finna, att hvad gagneligt som skett, har varit en följd af den medborgerliga principens seger öfver den kortsynta ståndsuppfattningen. Allt efter som det allmänna medborgerliga intresset varmare omfattat en eller annan allmän fråga, har denna genomförts och samhällets bästa i denna riktning framjats. Der ståndet från standsuppsattningens synpunkt lyckats göra sin mening gällande, har den behöflige reformen uteblifvit. Man kan ej på ett värdigare och mera dräpande sätt fora den allmänna medborgerlighetens, personlighetens talan gentemot den förqväfvande ståndinstitutionen. Det är denna allmänna medborgerlighet, som nu vill, oeftergifligt vill, ha ett annat uttryck för sig i det allmänna än ständsrepresentationen. Sedan det ena ståndet fått maka åt sig för det andra, så att slutligen syra delat statsmakten, är det nu deras gemensamma tur att vika, för att ej statsmaskinen skall lida skada — historien visar alltjemt, huru den allmänna meningen till sist segrat mot äfven det skarpaste, ensidigaste motstånd. Med dessa historiens lärdomar i hand se vi med lugn algörandets stund nalkas, ty den allmänna meningen skall segra, och desto värre för de privilegierade, om de tvinga den, att låta dem sjelfva betala segren dyrare än de benöfva, om de lyssna till förnuftiga råd och hafva ett grand at vanlig common sense.