Göteborgsposten – 20 oktober 1865, sida 2

mla förhatliga qvinna visade sig butter mot mig. Jag nemligen en af desa olyckliga dödlige som ej ens kunna vara likgiltiga då de med allt skäl borde vara det och som längta efter tillgifvenhet äfven af dem som ej äro värda att man fister sig vid dem. — Jag måste gå. Ack om du ville komma med mig! yltrade Milly bedjande. Ja visst, Milly, svarade jag, du skall icke vara allena. Vi gingo följaktligen tillsammans. Gamla Wyat varnade oss att så vidt vara lif voro oss kära ej göra något buller. Vi gingo genom den gamle mannens yttre rum, hvarest jag samma dag haft det korta men betydelsefulla samtalet med honom och hvarest han skiljts ifrån sin enda son. Vi inträdde derefter i hans sängkammare. En svag eld brände i spiseln. Rummet var blott föga upplyst. En dunkel lampa nära nedre delen af sängen var det enda ljus som der brände. Gamla Wyat hviskade till oss att vi ej fingo tala högre än i hviskningar eller lemna närheten af spiseln, för så vida icke den gamle mannen ropade eller visade tecken till oro. Dessa föreskrifter hade blifvit lemnade af doktorn som varit der. Milly och jag satte oss för den skull nära härden och gamla Wyat lemnade oss åt oss sjelfva. Vi kunde höra patienten andas, men han var fullkomligt stilla. Vi talade i hviskningar men vårt samtal gick trögt. a