Göteborgsposten – 19 oktober 1865, sida 1

— Kors jag tror ni rodnar, yttrade han släpande och med ett förhatligt grin. Hans dumhet kunde ej rubbas af något. — Detta är för mycket! mumlade jag med en förtretad stampning. — Godt, ni flickor äro besynnerliga ting. Ni är ond på mig nu medan ni tror att jag haft dumheter för mig. Ni vet att det är så, ni rödblommiga lilla toka. Ni tror att jag haft kurtis för mig der nere vid Wolverhampton, och derföre är ni färdig att köra bort mig samma minut jag kommer tillbaka; det är just vackert. — Jag förstår er ej, sir, och jag anhäller att ni lemnar mig. — Nej, det är det enda jag ej vill göra för er, Maud. Annars är jag just som ett barn i era händer, det vet ni. in stor karl kan jag göra spak, vid Jupiter! ni har varit vittne till det. Nå, det var litet jalousie med i spelet vid det tillfället, förstas, men jag är likväl i stånd dertill. Och i era händer är jag alldeles ett barn, som jag nyss sade. — Jag önskar ni ville gå härifrån, sir. Har ni ingenting att göra, ingen som ni vill träffa? Hvarföre kan ni ej lemna mig ensam, sir? — Jag kan ej, Maud, det är just orsaken; och jag undrar huru ni kan vara så hårdhjertad, Maud, då ni ser huru det är med mig. — Jag önskar Milly ville komma, sade jag buttert och blickade mot dörren. — Nåvöl, jag vill säga huru det är, Maud. Det kan