Göteborgsposten – 18 oktober 1865, sida 2

och vålla Unionen stora besvärligheter utan motsvarande ersättning, ty Mexico skulle ej lemna en sådan, och dessutom endast skapa ett nytt sändringselement inom Unionen, hvilket kunde genom allians med de forna Sydstaterna tillochmed bli för denna af fara. Förenta Staternas finanser tillåta i närvarande stund ej förandet af något nytt krig, som icke är ett försvarskrig, ty amerikanarne äro ett för praktiskt folk ati vilja onödigtvis bortkasta penningar och låta sin stat försjunka i en skuldsättning, som skall genom förhöjda tullar och andra indirekta skatter återverka ytterst på dem sjelfva och deras kassor. De gamla europeiska staternas tillstånd står som ett varnande och afskräckande exempel i detta fall. En hvar i Amerika är en närande och förvärfvande statsmedlem. beraf följer helt naturligt, att den vidt öfvervägande största delen af solket ej är i grunden stridlystet och aldra minst hugadt för ett krig med Frankrike, hvilket skulle draga ut i åratal och kräfva oerhörda ansträngningar. För det borgerliga förvärfvet är freden nödig — detta är en omständighet, som väl litet beaktas, då talet vänder sig om Amerika. Reuters byrå, som först släppte ut den nya tartaren, har också måst skynda, att genast på officiös väg dementera sin egen uppgift. Men dessa ständigt återkommande uppgifter om förvecklingar för Mexico mellan Frankrike och Unionen äro farliga, emedan de ide liberalas läger i Europa vålla ett osäkerhetstillstånd, som endast för absolutisterna kan vara ven söt lukt. De försvaga den liberala sidans framträdande, göra frihetsvännerna tveksamma och förvirrade och uppväcka på flera håll oegentliga farhågor. Ty det är en sanning, att Frankrike är liberalismens såkraste, om ej enda, stöd och garanti, åtminstone tills Italien och Spanien (och hvarför icke äfven Skandinavien?) kunnat utveckla sig till stormakter, hvilket ännu torde dröja några decennier. Hvarje politisk kombination, som måttas åt Frankrike, träffar derför äfven liberalismen och lägger black kring dess fot. Abso lutismen går ohindrad framåt på sin frihetsfiendtliga väg och alla dessa många vår tids egoister, som vilja vexla de högre målen i politiken i det egna gagnets och egennyttans, det materiela välbefinnandets nödmynt, hafva vatten på sin qvarn. Inga drömmar! ropa de med kejsar Alexander till polackarne, och hvarje åstundan att höja folkidealet öfver den trampade hvardagsstigen, beteckna de som santasteri. Det är obestridligt, att den mexicanska frågan inverkat förlamande i många riktningar i Europa, och ännu gör det. Det torde derför vara på sin plats, att man sökte göra den stora allmänheten mera öfvertygad om att några farligheter i detta hänseende i sjelfva verket ej behöfva fruktas och att Rysslands bemödanden om, att vinna Amerikas allians mot Napoleonismen och dermed mot hela solkfriheten samt den liberala utvecklingen i Europa, gjort formlig siasco. Den nordamerikanska unionsregeringen iakttager alltjemt den strängaste neutralitet — men Europa vet emellertid hvar det har Ryssland, och det kan ej gerna fela, att stora politiska planer äro under beredning, för att på alla håll sätta en mur mot denne moderna Attila, som i Polen efter sin namnes exempel svedt gräset, der han gått fram. Att en stor kamp i Europa mot den östre kolossen stundar, derom tviflar nu ingen, och den feberaktiga häftighet, hvarmed man öfverallt förbereder sig till en vigtig afgörandets stund, visar detta mer än tillräckligt. Ryssland uppför sig öfverallt öfvermodigt och lägger så föga band på sina iäfventyrliga planer, att tiden för dess qväsande snart måste vara inne. bet skall på aetta sätt vara för den europeiska samfundskroppen liksom en periodiskt återkommande frossa för individen. Den måste fördrifvas med radikala medel. Vid dessa betraktelser träder naturligtvis genast den frågan fram: kunna väl Förenta Staterna ha någon fördel af att idka en fientlig politik mot Frankrike för Mexicos skull? Och man kan äfven genast besvara henne med ett öppet nej. Mexico kan aldrig, så länge Unionen förblir hel och enig, bli farlig för andra, närgränsande staters oafhängighet. Unionen år en för öfvermäktig granne, för att Mexico någonsin skulle kunna idka en äregirig politik utåt. Genom den stora amerikanska republikens närhet skall mexicanska regeringen under alla förhållanden tvingas att vara i afseende på sin inre politik liberal. Det första hon skulle inslå en reaktionär väg,som skulle bringa folket i harnesk, vore äfven hela landet ett lätt åtkomligt byte för Unionen, som dervid skulle göra en fredlig eröfring, hvilken ingen skulle förtycka och mot hvilken ingen skulle protestera. Detta, hvad angår kejsardömet Mexico lemnadt på egen hand.