Göteborgsposten – 16 oktober 1865, sida 1

denne konung som skaffade Europa samvetsfriheten med uppoffring af det renaste blod. Hvad lifvade oss till att utsända det sista af vår allmoge, då vår hjel te var borta i fjerran länder Jo, det var Engelbrekts ande som ännu lefver i våra bröst. Ja, det är denna ande som ännu i våra dagar läter oss offra våra krafter och vår tid, som låter oss ställa oss illigt i ledet; men också gör, att när en ölvermodig granne hotar oss, och när krigsropet ljuder från berg till berg, då skola vi ej gå under. Nej, då skola sannas biskop Thomsei ord: Du gode svensk, stå stadigt fast. Med vår ädle konuny i spetsen skola vi tillbakadrisva hvarje anfall från Sveriges fridlysta kust. Och då skola vi ihägkomma den hjelte som först framställde för oss att Enighet ger styrka och att ett litet folk ej kan underkulvas, då det vill offra allt för friheten. Gud valsigne Eder och gisve Eder deråll lycka. Efter detta med entusiastiskt bifall emottagna tal helsa dekamrer Widestrand å stadens vägnar skarpskyttarne välkomna, hvarpå kommendör Egerström talade för skarpskytteideen. Nu uppträdde hr Aug. Blanche, hvilken vid uppstigandet på talarstolen helsades med de lifligaste bifall, och höll ett af dessa glänsande tal för skarpskyttesaken, ett tal lika fullt af snille och värma, nästan omöjligt att återgifva, ty så följde den ena rika bilden, den ena stora tanken den andra, som anslående att höra. Sedan hr Blanche slutat, uppmanade öfverstelöjtnant v. Vegesack till flitig öfning i vapens bruk och uppläste hr Blanche derpå telegrammen till härvarande festkomitå från Lunds universitet, Södermanlands och Nerikes nationer i Upsala samt från skarpskyttestyrelserna i Oscarshamn, Lidköping, Wenersborg och Helsingborg, samt från Karlskrona bildningscirkel, alla med anledning af dagens betydelse. Sedan direktör Nyström föreslagit en skål för anditör Blanche, denne för den stående armten, samt mag. Lindblad för Örebro skarpkyttekärs silialasdelning. och slutligen hr Ekegren från Stockholm tackat på gästernas vägran, skingrade man sig vid 12-tiden. Så slöts den största fest som i mannaminne firats här i Örebro. Snart återgår allt till den fordna stillheten. Dock stoden på torget skall påminna ständigt om denna dag. Måtte den på samma gång väcka en om än ringa gnista af den varma och uppofirande kärlek till fosterlandet, som lifvade Engelbrekt Engelbrektsson. AVE ANTENN