Göteborgsposten – 14 oktober 1865, sida 2

Unsåändy. Till vår tids ofördragsammaHvi dömmer du, o broder, så din like, Hvi ljungar vredens lågor ur din blick. Du säger, att du ifrar för Guds rike, Är vreden då det vapen som du fick; Hvi talar du så jemt om afgrundsglöden Och om den eviga, den grymma döden? Vet du då ej, att kärleken är lifvet Att mildhet går, likt rosor i dess spår. Var glad och tacksam, om det blef dig gifvet Att lugn vid frestelsernas brant du står. Men lägg ej sten på bördan, som din broder Framsläpar under ångreus tårefloder Skrik icke ut på gatorna oeh torgen Din egen tro och din rättfärdighet, Din egen lefnad vare dig en borgen Hvad du af Christi sinne har och vet. Men kommer någon väckt af Herrans ande Då kan du tala om erfarenhet Men i ditt tal ej sjelfklokt nit sig blande, Förtälj i enfald hvad du tror och vet. Så gå framåt, saktmodig from och stilla, Med hjertat öppet för din nästas nöd. Var glad, om du kan verka i det lilla; Var fridsam, så den store Mästarn bjöd, Och se ej grandet i din broders öga, Han bjelken ser, som dömmer i det höga, Du ser med shelig skräck och from förfäran På den som ej på dina vägar går. Som ej, lik dig, kan följa blott den lärartn Som namn och titel af den rätte får. Ver lugn, min vän, den rätte har jag funnit Om ej som du jag fann den i Guds hus Hans bild jag ser när solen har upprunnit Hans röst jag hör, i vindens sakta sus. Jag känner dig, du evigt kärleksfulle, Som lugn deruppe ser på jordens strid, Dig för hvars allmakt allt sig böja skulle Du Konung i ett rike, fullt af frid. Du gaf mig frihet, ej i stoftet bunden Min själ skall sjettras uti sormers band. Du Herre! du blott ser till bjertegrunden Och gåtan löses uti fridens land.