Göteborgsposten – 14 oktober 1865, sida 1

T. Nilsson, snedt emot Kusttorget samt hos P. mr MMMM—— ———— stund och nu börjar en serie scener, mot hvilka såväl von Ostens som Gaudolii framstiällning at den vilda jagten kunna anses ondast som matta försök. Man må nemligen icke tro att sagde fyrfotingar med godo spatsera in i förgården till den blodiga britiska dödsgudinnans tempel. Nej, Iwart och ett af dem måste mer eller mindre våldsamt transporteras ombord, och det är under uppfångandet af de olyckliga offren som de mest tragikomiska konflikter mellan mensklig och djurisk förslagenhet och styrka uppkomma. Se der t. ex., der se vi icke mindre än 6 fullvuxna karlar i högtidlig procession bärande en stor svart grismoder, hvilken i afbrutna, men hjertslitande toner uppstänmer en alskedshymn till fosterjorden, eller kanske rättare fosterhjorden, under det att på ömse sidor om h sar 8. ir om Rödskinnens och Tagalindianernas list är enne yngre, rödblommiga och vältödda morsgriobarmhertigt framsläpas vid den fantastika krumilur, i hvilken deras lekamen ändas. ett itet mot den som utvecklas af deras obarmertiga förföljare, hvika dock gång på gång i ika ställningar måste kyssa allas vår moder jorden, hvilka ömhetsbetygelser dock vid detta tillfälle och på denna plats måste kännas för lagom angenäma. En grym, men sinnrik list ådagalades af dem, hvilka helt sonika fattade tlvktingen i bakbenen och derefter sortskaffade honom ungefär på samma sätt som on skottkärra. Dessa scener; hvilka egde en mångfald och komisk styrka, som det skulle fordras en Hogarths pensel för att återge, illustrerades derjemte med en vokalmusik, som kunnat uppväcka döda och som för den, hvilken hörde den på afstånd, och det behöfde sannerligen icke vara det närmaste, säkerligen ingaf den tanken, att den stolta handelsstaden på en gång blitvit förvandladt till ett kolossalt — svin-, nej, hotell för svinkreatur. Men äfven en tredje varietet af husdjuren fanns representerad på denna tafla. I och på det ofvannämnda stenröset funnos nemligen placerade öfver 300 får, hvilka i allsköns tysthet afhörde det infernaliska larmet omkring dem. När ordningen kom till dem, behötdes icke så många omständigheter. Det var tillräckligt att släppa eller snarare släpa den s. k. skällgumsen ombord, för att hela skocken under de besattaste språng skulle rusa efter. Inom tio minuter hade hela sällskapet inskeppat sig och i det stora fartygets innandöme befann sig mat för åtskilliga tusental britiska köttätare, men dock hvilken liten droppa i det oändliga haf af litsmedel, som den stora verldsstaden London ensamt slukar på en enda dag! Det nya utskänkningsbolaget har nu börjat sin verksamhet, och de första synliga resultaterna deraf kunna med skäl anses som högligen lyckade. De arbetande klasserna ega nemligen numera, genom de af bolaget öppnade, snyggt och propert inrättade utskänkningsställena, tillgång på lokaler, vida olika de forna nåringsställenar, och den friska tratiken, som å samtliga de nya ställena rådt efter deras öppnande, tillkännager nogsamt, att böjelsen för snygghet och ordentlighet hos arbetaren endast behöfver väckas och underhållas, för att äfven hos honom, lika väl som på samhällets höjder, taga ut sin rätt. Det är i mörkret och smutsen, som lasten frodas och de djuriska begären fira sina orgier; låt endast en stråle af ljus skimra bland skuggorna, låt endast ett enda litet bildningens frö falla i en försummad, men ock, rätt brukad, säkert tacksam jordmån, och skuggorna skola fly, det lilla fröet skall växa upp till ett herrligt träd, under hvars lummiga grenar måttligheten och förnöjsamheten skola bygga och bo. Louise Michaöli uppträdde i Tisdagsför första gången under säsongen på vår scen. För hvarje musikvän är det alltid en högtid, när och i hvad roll tru M. än uppträder. IIon sjunger som en engel, yttrade en person läromdagen, och detta hvardagliga uttryck förlorar, när det tillämpas på hennes Sång, all sin rtrivialitot och blir en djup poetisk sanning. Och hvarföre? Jo, derföre, att huru vi än höra sennes toner, ömsom smekande som näktergalens, der han i lunden lockar sin älskling, eller klagande som trastens, i djupet af nordanskog, ömsom jublande som den muntra lärkan under vårlig sky, ar det dock alltid själ i hennes sång. Vi tjusas icke allenast af den beundransvärda makt hon eger öfver det konstrikaste instrumentet at alla, menniskorösten, det är ressonansen dori, som hänrycRE FR RR te 6 Br 0 ker oss, som väcker genklang i våra egna bröst. Vi må derföre med skäl skatta 0ss yckliga, att ännu någon tid få behålla den alskliga sångerskan bland oss! IIr Gandelius fortfar outtröttligt som vanligt att bjuda publiken nå nva operor. Genom