Göteborgsposten – 14 oktober 1865, sida 1

vradande al rogomentot, har nu på tullt alIVAT1C inträdt. Men hvartill båtar det väl att klaga? s Latom oss hellre i största hast, isynnerhet d som vi ej vilja bila med Kungliga Voton-d skapsakademien i författandet af osolbaras) y Väderlekskalendrar, förbigå detta lilla obehags d i det menskliga lifvet. Tids nog får man, k gissa vi, glädja sig åt — och hacka tänderna fc i — en lika nordisk vinter som förlit. det år. Det s. k. Wahlströmerska målet hade i lördags åter samlat en större åhörareskara i rådhusrättons 2:dra aldelnings sesstonsrum. Tidningarno ha redan fullständigt redogjort för denna nya akt i det skandalosa skådespel som den riddorlige löjtnanten äflas att ännu längre utspinna, isynnorhet som han uu låter påskina sin afsigt alt förlägga skådeplatsen för slut-tablåerna (och opilogen?) i sjeliva husvudstaden. Sjelf spelar han hufvudrollen på ett oförliknoligt sätt, dock är det med honom som med vissa karaktorer i de nyare fransyska dramorna, publiken lär sig aldrig att rätt fordraga dem och applåderar at hjertans grund, när i sista akton demaskeringen sker och den gudomliga och menskliga rättvisan tar ut sin rätt. En scon al stor ellekt, ehuru säkerligen icke den som lr W. beräknat, var den då han, sjelf af on af vårt sumhälles vördnadsvärdaste personligheter anklagad för att ha brutit sitt hedersord, mod myckon salvelse lade rättens ordl. på hjertat att förehålla en ansedd medborgare at deta samhälle — vittnesedens vigt. Om vi icke misstaga 055, lärer emellertid upphofsmannen till detta lyckligtvis sällsynta mål numera helt opåräknadt ha erhållit tillfällo att, ostörd af vorlden, mellan fyra väggar i allsköns ensamhet på sin kammare under 14 dagar meditera öfver det förflutna och det tillkommande samt möjligen äfven — taga sitt förnuft ull fånga. Den, vi hade så när sagt ordinarie, eldsvådan, uteblef ej heller i Lördags, och åstadkom som vanligt stor uppståndelse. Lyckligtvis var det denna gång endast fråga om en lada, visserligen fullpackad med en del af vinterförrådet för de vackra och välfodda nötkreatur, man ofta hatt tillfälle att skåda på den vidsträckta äng, hvarpå ladan on gång stod, men någon fara för menskliga varelser fanus nu icke förhanden, inga husvilla jemrande skepnader smögo sig omkring de trossande lågorna, hvilka nu endast kustade sitt sken på raska branddrängar och ystert stimmande småpojkar. För dylika uppväxande telningar af Adams slägte, var ett tillfälle till ovansklig glädje och gamman sistl. Thorsdag boredt a platsen framtor det jättelika ångi. Maryr, som låg förtöjdt vid Skeppsbrokajen, ungetur midtför Oscarsdal. Det skådespel, som denna plats sagde dag erbjöd, kunde ätven komma nldre och allvarligare personer att dra på munnen, ja, ullochmed uppstämma ett hjortligt skallande skratt. Denna plats, tör ej langesedan en sumpig, af osundt och illaluktande vauen uppfylld vik, bildar nu en fortsävtning al vår Skeppsbro. Ehuru iyllningsarbetot med verkligen förvänansvärd hastighet derstädes bedrivits, befinner den sig annu i ew långtifrån ordnadt skick, hvilket dock snarare bidrog till att gifva den åsyftade scenen liflighot och pittoresk färg. Förställ dig käre läsare, såvida du icke sjelf tog detta sannskyldiga djurstycke i ögonsigte, en öppen plan, i midten försedd med åtskilliga med lera och al regnet uppblött jord upptyllda fördjupningar, begränsade å ena sidan af ett ofantligt stonröse och å den andra af mera jomn mark, och framsor denna Maryr, liggande med på vid gatvel uppslagna portar, och likt Noachs ark färdig att emottaga hundradetals par al han och honkön, sumtliga dock med fyra ben försedda, oafsedt de möjligen ganska talrika med flera extremiteter begafvade, som på samma gång beredde sig tillfällo att gratis göra sig en liten utrikes resa. Å den jemna platsen höra vi öfver 300 oxar bolande och råmande sinsemellan öfrverlägga om lämpligheven at en dylik tärd, ända tills de af pådritvarne krattigt påminnas om nödvändigheten al aut embarkera. Några rene-eslekter bohöls icke, särdeles som de i alla händelser icke komma att så någon sast fot på den främmande jorden, en vänlig viftning på fränsidans pendanter till farväl åt den otacksamma tosterjorden, en och annan välment afskedsspark åt någon bekant oxdräng och snart har hela sällskapet tågat öfver denna moderna (kroaturs-) reuckarnes bro in på Marys mellandäck, der de snart stå uppradade uitt, kanske alltför tätt, intill hvarandra, men likvisst med tak orvor hurvudet, och goda utsigter att holskinnade, om också haltdöda, tå insupa engelsk luft istället tör Nordsjöns saltvatten. , Under tiden har den mera sanka midtelplanen varit upptagen at en samling individer af den sort, i hvilken Belzebub, trichiner och tlannat sattyg bruka uppslå sina bopålar och Åsom i anseende till storlek och antal måtte ssynas fast förfärande för dem, som blindt hylila ren af de största upptäckter inom mediscinska vetenskapen, som gjorts på senare ti——— Tu—— k A--— —