Göteborgsposten – 13 oktober 1865, sida 2

ting ha att invända, såframt Preussen till gengåäld biträder dess önskan: nationalitetsprincipens tillämpning i Slesvig. Tills Preussen går in derpå, skall det hafva att frukta Frankrike, som visst icke skall låta sig bedåras af snacket om nödvändigheten för Preussen att för ett blifvande krig mot Ryssland vara starkt och derat detsamma åliggande tvång att behålla för sig Nordslesvig. Utan det, skall Preussen vara lika starkt, om ej starkare, än med detsamma. Endast med detta vilkor skall den skandinaviska Norden öppet ansluta sig till vestmaktsalliansen, då Preussen deri ingår, ty i dess uppfyllande har det sin enda borgen för, att den skandinaviska nationaliteten skall bevaras okränkt, och trygghet för att Preussen menar ärligt med sina projekter mot Ryssland, hvilka dock tyckas hafva kommit för tvärt på, att kunna vara uppriktiga, ehuru Preussen kan ha sina skäl, att förskansa sig mot Ryssland, skäl som vi likväl i viss mån betvissa att Preussen allvarligt lyssnar till. Den officiösa franska Correspondance Havas låter äfven tillskrifva sig från Berlin: Oaktadt den stora återhållsamhet Ryssland hittills iakttagit i frågan om hertigdömena, är det dock utom tvitvel, att furst Gortschakoff städse stått i förbindelse med de tyska Mellanstaternas ledare. Under det missmod, hvarmed Ryssland ser Preussen tillväxa i styrka till lands och sjös, är det helt naturligt, att det försökt erbjuda Mellanstaterna det understöd, som de icke funnit hos vestmakterna (likasom det i parentes sagdt gjort hos både JCarl XV och Christian IX, at hvilka dock endast den senare nappat). Det kejserliga rysska husets samiljeförbindelser med flera småstatshof erbjuda en lätt kanal, för att inverka på dessa. Att man inom våra politiska kretsar (i Berlin) hyser dylika farhågor, är utom allt tvifvel; det försäkras äfven, att Mellanstaterna i frågan om hertigdömena utkastat en operationsplan, hvilken genast, efter det förbundsdagen åter öppnat sina sessioner, skall sättas i vorket. I allmänhet tyckes man i Preussen vilja för Frankrike framhålla den lockande bilden af allians mot Ryssland, i ersättning hvarför Preussen skulle tillåtas efter behag gå tillväga i hertigdömena. Idåen är den förslagne Bismarcks och har redan omfattats äfven af den liberala delen at pressen. Så t. ex. säger Köln. 2eit.: Frankrike och Tyskland ha så många gemensamma intressen, isynnerhet om vi taga i betraktande det för hela Europa vigtigaste faktum, det ryska verldsrikets oupphörliga tillväxt. Genom Frankrikes och Englands förenade ansträngningar syntes det väldiga riket för någon tid hejdadt i sin oemotståndliga tillväxt. Men sedan pariserfreden 1856 ha ännu icke 10j år förlupit, och Ryssland har ej allenast åter npprättat sina stora förluster, utan äfven genom lifegenskapens upphäfvande, anläggandet af jernvägar o. s. v. böriat on storartad utreckling i sitt inre, hvilken skall låta dess krafter utåt hastigt stärkas. Det har redan trotsat hela Europa, med förfärande stränghet kufvat det polska upproret och skonslost börjat utbreda det ryska spräket och den ryska culten. Ryssland utvidgar sig derjemte är ifrän är i Asien, har påbörjat Chinas sönderstyckning, med sig forenat stora landstråckor längs hela sin oerhörda sydgräns och helt nyss genom eröfring af Samarkand gjort sig, så att säga, till herre öfver mellersta Asien. Huru ringa förefalla icke de faror, som Europa fruktar deraf att Preussen, den minsta af stormakterna, förvärfvar sig tt par hundra qvadratmil, om man betänker de stänliga framsteg, som det ofantliga Ryssland gör, hvilket snart skall från Asien åter sätta i gång sin älskningsplan: det osmaniska rikets förstöring! De europeiska makterna ha verkligen allt skäl, att upprästta en sränsmur mot Ryssland, och en dylik kan blott ett föreladt, ej ett splittradt Tyskland vara. Tyvärr voro vi unler det urgamla stamhatets förbannelse ännu långt ifrån et enande af Tyskland under Preussen. Det är blott råga om Preussens stärkande, neml. till sjös, och frankrike, England och alla europeiska stater hafva tt gemensamt intresse af att icke låta Östersjön bli tt ryskt vatten. Vi anse det af dessa och andra skäl cke omöjligt, att Preussen ingår en öfverenskommelse ned Frankrike utan att eftergifva det ringaste i afeende på de tyska intressena. Det vill häraf synas som att parisertidn. Patrie har rätt, då den säger, att grefve )ismarcks utrikes-politik understödjes af alla dartier inom Preussen, hvarför man i framtien måste fästa afseende vid den preussiska remierministerns popularitet. Vi ha emellertid förut hänvisat på likheen i det projekterade politiska system, som r under födelse och utveckling, med det, om för någon tid sedan i stora konturer framtälldes uti en af Q. signerad uppsats i Postch Inrikestidningar, der äfven fördelen af reussens allians med vestern mot östern framölls, och dermed äfven med Skandinavien 2 om afnyl Iunga. ntH:H:: AP MM