Göteborgsposten – 13 oktober 1865, sida 1

—— ——c —————t——ä—ä——fkkt Ys— —— — panna och sina tinningar med eau de cologne, som stod i en liten kristallskål vid hans sida. — Ovanliga flicka! samvetsgranua pupill och nicce! mumlade oraklet ; himlen belöne er — ert öppna och frimodiga uppförande utgör er egen säkerhet och mitt lugn. Sätt er ner och säg hvem denne kapten Oakley är, tiden när ni gjorde hans bekantskap, huru gammal han är, hvad han eger, hvad han har att hoppas och hvem den tant är som han talar om. Rörande alla dessa saker gaf jug honom så tillfredsställande upplysningar jag kunde. — Wyat — de hvita dropparne, ropade han. Jag skall straxt skrifva några rader. Jag kan ej taga emot besökande och naturligtvis kan ni ej mottaga unga kaptener förrän ni kommit härifrån. Farväl! Gud välsigne er, barn. Wyat hällde några droppar af det hvita styrkande medlet i ett vinglas och hela rummet genomträngdes af en stark eterlukt. Jag var glad att få slippa derifrån. — Nåväl, Milly, sade jag då jag mötte henne i förstugan, onkel Silas skall skrifva till honom. Jag undrar emellanåt om Milly hade rätt och huru jag skulle handlat om denna händelse inträffat ett par månader förut. Hvem skulle ni nästa dag möta i Windmillskogen om icke kapten Oakley. Stället der detta intressanta sammanträffande egde rum var nära den gamla bofälliga bryggan, för hvars aftecknande jag mottagit så många komplimenter. Det var en så stor öfverraskning att jag ej fick tid