Göteborgsposten – 13 oktober 1865, sida 1

att erinra mig hurt indignerad jag var, utan sedan jag helsat ganska vänligt på honom, fann jag det omöjligt att under vårt korta sammanträffande antaga någon stolt ton. Sedan helsningarne voro gjorda och efter några nätta komplimenter, yttrade han: — Jag har fått ett så besynnerligt bref från mr Silas Ruthyn. Jag är öfvertygad att han anser mig vara en högst impertinent karl, ty det var verkligen allt annat än inbjudande — verkligen ytterst häftigt. Men jag har ej rätt kunnat inse hvarföre jag, emedan han ej önskar se mig inträda i sin sängkammare — ett intrång som jag sannerligen ej drömt om — ej skulle kunna få visa mig för er, som jag allaredan haft den hedern att få göra bekantakap med under de personers sanktion hvilka mest varit intresserado för er välgång och hvilka jag tror varit fullkomlig lika berättigade som han att säga hvilka som borde egde rätt till en sådan heder. — Min onkel, mr Silas Ruthyn, är min förmyndere, och här är min kusin, hans dotter. Detta var ett ypperligt tillfälle att visa sig litet stolt, och jag begagnade det. Han lyfte på hatten och bugade sig för Milly. — Jag fruktar att jag varit ohöflig och yttrat mig opassande. Mr Ruthyn har naturligtvis fullkomligt rätt att — att — jag hade verkligen ej ringaste aning om att jag hade äran vara i en så nära slägtings och — och — hvilka herrliga omgifvingar ni här ha! Jag tycker att trakten omkring Feltram är särdeles vacker, men detta Bartram-Haugh är, det vågar jag påstå, den vackraste platsen