Göteborgsposten – 11 oktober 1865, sida 1

nödvändigheten af att den nu hotande söndringen inom nationen, ifall representationsresormen ej går igenom, blir afvärjd, beredvilligt skynda att på täderneslandets altare nedlägga sina privilegier. Men huru ötvertyga dem som äro blinda derom? Den nu i stor skala begagnade rätten att med några få riksdaler köpa riddarhusfullmakter, antagligen i afsigt att kullvotera förslaget, har väckt en allmän sensation, och nu, i en så vigtig stund, ser man klart och tydligt, huru i grunden farlig och för samhällsordningen vådlig denna rätt är, som lägger i en hop junkrars eller förstockade aristokraters händer, att efter behag motsätta sig hvarje ändring i grundlagen, vore den ock af landets säkerhet aldrig så mycket betingad. I sanning, det är för dyrbara intressen att böra handskas med som en leksak af en samhällsklass, hvars kanske flesta medlemmar sätta sitt enskilda intresse framför det allmännas, sina hjelmar framför den hjelm, som bör skydda landet. Och det är en bördens spärr-ridt mot intelligensen, som i våra dagar är mindre än någonsin giltig. De förmågor inom adeln, som visat sig dugliga till allmänna värf, skola utan tvifvel, sin sjelfskrifvenhet förutan, komma att vid riksmötena användas — odågorna böra väl minst der ha sin plats. Folkets uppmärksamhet är emellertid nu nästan uteslutande riktad på adeln, ty man vet, att den skall komma att gifva utslaget. Presteståndet har redan — åtminstone ha dess ledande koryfer så öfverenskommit — beslutat) säga ja, för att ej utsätta sig för folkets ovilja, väl vetande, att om adeln säger ja, skulle det icke kunna säga nej, och om adeln säger nej, faller ändock förslaget. Men frågan blir nu, om presteståndet skall lyda den uppmaning, som regeringen lärer hafva gifvit dess ständige talman, erkebiskopen, att skyndsamt votera ja, för att genom adelns isolering utöfva tryckning på detta första stånd, eller om det, enligt dess ledares första plan, skall genom diskussioner draga ut på tiden, tills adeln fattat sitt beslut. Då presteståndets apparencer i alla fall äro så ringa, borde man väl af det kunna vänta den klokhet, att det genom ett sosterländskt beslut atslutar sin verksamhet som särskildt stånd. Afgörandets vigtiga dagar rycka emeller tid allt närmare, och det allmänna intresset börjar vakna. Engelbrektsstodens aftäckning bildar den betecknande ouverturen.