Göteborgsposten – 11 oktober 1865, sida 1

(Forts.) Rehresentationsreformen. Det är ej utan sin märklighet, att öppnandet af den riksdagssession ötver ett förslag till representationens ombildning, hvilket vunnit hela svenska folkets anslutning och endast röner motstånd af den junkerligt sinnade delen, vi nästan befara majoriteten, af adeln och den hierarkiskt stämda delen af presterskapet, kommer att så godt som sammanträffa med hedrandet af den mans minne, som i nödens stund räddade landets frihet och svenska solkets rätt till sjelfstyrelse. Det är en besynnerlig ödets lek, som i dessa dagar sammanställer Engelbrekts namn med den reform i landets representation, på hvilken folket väntat i mer än ett halft sekel. Det är ett varningsord till de privilegierade, att i sista stund är det dock folket, som genomdrifver sin vilja. Det är en erinran om, att svenska folket kan länge fördraga motstånd mot uppfyllandet at sina önskningar, jemväl då de öfverensstämma med rätt och billighet, men äfven att måttet kan bli rågadt, så att tyngden, oket måste bortkastas. Tiderna äro i mycket förändrade mot hvad de voro för omkring 400 år sedan; då rådde våld och väld, som måste med våld borttagas. Nu njuta vi lugn och ro, men folket behöfver derför nu ej sin kraft mindre än då, det måste allvarligt vilja, för att de, som motsätta sig dess önskningar och landets fromma, må inse, att om vi än icke behöfva en handlingens Engelbrekt, finnes dock den anda, som dref denne man, hvars namn nu åter skall under jubel och pris ljuda öfver det fria Sveriges landamären, ännu qvar hos nationen: sjelfständighetens, rättvisans, frihetens. Och det är i öfverensstämmelse med den vi nu se riksmötet snart öppnas och fordra, att det skal villfara, hvad nationen vill och för sin välfärd krätver. Man kan ej säga, att nationen varit otålig eller icke tillåtit en mogen pröfning at ståndsfördelningens gagn eller skada inom representationen. På samma gång den nuvarande regeringsformen och riksdagsordningen förfat tades, erkände man, att en nationalrepresentation, bildad af blotta ståndselementer, endast kunde vara provisorisk. Konstitutionsutskottet vid 1809—10 års riksdag aflät ock d. 24 mars 1810 ett förslag, hvilket visserligen endast afgaf de allmänna grunderna, men likväl öppet förklarade sig icke kunna undgå att erkänna, att uti ståndfördelningen låg större delen af anledningarne till det missförstånd, det uppehåll och den oordning i ärendenas gång samt ändtligen till de ståndstvister, som så olta söndrat nationen, skakat samhällsordningens grundvalar och kullstörtat statsförfattningen. Vi hafva en 50-årig erfarenhet af att detta utskottets omdöme om ståndsfördelningen, fastän det är strängt, ingalunda saknar taktisk giltighet och sanning, så att man väl kan med fog förklara, att det måste bli slut; på en ordning, som utsätter landet för dylika vådor, isynnerhet som den allmänna politiska ställningen inom Europa visst icke bådar långvarigt lugn, utan tvärtom förr eller senare ett våldsamt utbrott at starka stormar. Medan tid ännu är, måste vi derföre skynda att upphäfva den rådande söndringen inom landet och stadga enigheten, på det vi icke i en vigtig stund må vara förlamade och genom inre splittrande tvedrägt blifva ett kanske lätt byte för vår sjelfständighets fiender — och vi ha sådana, det känna vi, om vi än icke veta det. Danmarks dyrt köpta erfarenhet visar varnande, huru lätt en samvetslös granne kan taga en inre försattningsfråga till anledning för utförande af någon plundringseller inkräktningsplan. Vi äro af den tron, att våra privilegierade stånd skulle, om de verkligen insåge