Göteborgsposten – 7 oktober 1865, sida 1

— ———————— uppmana dertill — vill du ha dig ett riktigt godt skratt, så tag dig i skymningen en thorsdags afton en liten promenad ner åt Skeppsbron. I förra krönikan gåfvo visom hastigast en liten skizz af diverse fyrfotingars embarkerande å de galejor, som skola föra dem en säker död till mötes. Detta kunde dock kallas ett sannskyldigt Stillebensstycke mot de komiskt-tragiska processioner, som man i förgår var i tillfälle att observera, de der under de mest bizarra och säkerligen icke på förhand beräknade utflykter till höger och venster, i ordets egentliga mening hvimlade nedåt sagde bro. Under en musik, mera genomträngande än ett tjog af våra mest rutinerade tarra-chimskor med bästa vilja skulle mäkta att åstadkomma, med tonfall, som skulle knifven ha satts på strupen på hundradetals oskyldiga spenabarn, under piruetter och attityder, hvilka vi trotsa den vigaste tvåbening att kunna eftergöra, luffade nemligen sagde dag på e. m. mellan 2 å 300, rent ut sagdt, stora svin Hamngatan utföre. Det skulle vara fåfängt att återge alla de excesser, till hvilka de, under andra förhållanden så makliga och stillsamma djuren, under denna sin vandring hängåfvo sig, med en uppsluppenhet som om trichiner och slagtarknifvar endast tunnos till i de dumma menniskobarnens inbillning. Att öfverraska intet ondt anande och icke det ringaste hjulbenta vandrare med att under ett gäckande och utmanande uff-ouihh! ränna tvert emellan hans extremiteter och dymedelst förvandla hans städade promenad till en befängd kullerbytta, hörde till de lättare och såder i förbigående undanstökade muntrationerna, men si, vid ankomsten till den ominösa landgången, då fick skådespelet en annan och mera tragisk anstryckning. Förgäfves voro alla försök att få några af de mest hårdnackade individerna öfver till fridens boningar på Victoria. Några läckerbitar, hvilka som lockmat utkastades på landgången, uppsnaskades visserligen med god aptit och i största hast af några af de mest modiga kamraterna, men dervid var det också slut med tålamodet, några djerfva språng och, plums, låg hela sällskapet i vattnet. Tack vare behjertade ansträngningar, gingo likväl denna gång inga svin förlorade för menskligheten, de räddades alla, och den goda genius, som placerad i en snygg mennisko-droska kuskade omkring på de närmaste gatorna, uppfångande och i sitt skydd förvarande möjligen förlupna marodörer, lärer också ha funnit sina bemödanden krönta med den största framgång. Lägger man till ofvanförda fakta, att en samling för dylik sändning afsedda får för en tid sedan, oafsedt alla bemödanden från deras förares sida, i ett obevakadt ögonblick beredde sig tillträde till sjelfva tullhuset och der skockande sig tillsammans åstadkommo ett värre spektakel än någonsin prohibitisterna i Nya Dagligt Allehandas spalter, så torde, huru konstigt det än månde låta, behofvet af en eller annan aktivt uppträdande fåreller svinhund vara till fullo ådagalagdt. A operan, hvarest salongen under veckan varit temligen klent besatt, ha 2:ne nya operor Martha och Enleveringen ur Seraljen lupit af stapeln, för att icke tala om 2:dra akten af Friskytten, i hvilken vår publik omsider fick göra en länge afvaktad bekantskap med m:ll Emma zum Busch. De luckor, som tills dato kunnat upptäckas på åhörareplatserna, enkannerligen i de något högre regionerna, torde dock komma att fyllas, då vi snart kunna vänta att på vår scen få njuta at vår älskliga och utmärkta landsmaninna Louise Michaelis tjusande toner. Om än under sådana förhållanden som de närvarande, då bildandet och underhållandet af ett operasällskap, utan något slags anslag af kommunen, blifvit en privat affär, Förre och välgrundade pretentioner omöjligen kunna uppfyllas, måste man dock medge, att dir. Gaudelius genom den omsorg han egnar åt en jemförelsevis lysande mise-en-scene, och framför allt genom presterandet af sådana förmågor som t. ex. fru Leinauer, m:ll Uolland, hrr Fischer-Achten, Kro22