Göteborgsposten – 7 oktober 1865, sida 1

sina ansträngningar krönas med större tillmötesgående h. e. närvaro af den talrika publik, hvilken man i åratal äflata att framhäfva, såsom framför allt i behof af en lyrisk scen — lika godt om tysk, rysk eller mesopotamisk. Existerar en sådan publik icke, eller är den icke så talrik, att den kan ej blott applådera — med två tomma händer kommer man i allmänhet ingen väg — utan äfven någorlunda representera, så att direktörens behållning kan stå i någorlunda harmoni med det nöje han bereder, eller samvetsgrannt söker bereda publiken, då har man sannerligen icke litet försyndat sig ej blott mot den person man förespeglat guld och gröna skogar utan äfven mot den stora allmänhet, som genom att icke besöka operan, velat och kunnat visa att den hellre sett vårt omskrifna och ombesjungna Thaliatempel upplåtet åt ett svenskt dramatiskt sällskap. För denna, erkännom det likväl, icke minst exklusiva del at vår publik är det säkerligen en angenäm nyhet att erfara, det Gamla Teaterns nya teatorsalong så smäningom närmar sig till sin fullbordan och redan ger en aning om att bli en särdeles angenäm tillflyktsort för vännerna af ett svenskt spektakel. Den lilla salongen, som kommer att inalles inrymma 500 personer, deraf 160 på amfiteatern, blir försedd med 2:ne logerader, hvartill komma 2:ne de näpnaste avantscener till 1:sta raden, samt kommer, efter hvad det nu vill synas, att bli både luftig och rymlig. Förstugor och korridorer äro förut fullt jemförliga med dem å Nya Teatern ooh kunna äfven uppvärmas. Sjelfva scenen blir större än man kunnat vänta och skall, då endast smärre eller ringa apparat erfordrande stycken komma att derå uppföras, säkerligen fullkomligt uppfylla sitt ändamål. Dekorationerna dertill äro beställda från Berlin, som bekant rätta platsen för dylika beställningar. Mången, hvars första teaterminnen sammanhänga med denna Jokal, hos hvilken ännu i friskt minne fortlefva den skäligen dunkla, städse osande, af oljelampor sammansatta kronan, den grönaktiga ridån med sin i redan längesedan hänsvunna dagar guldgula lyra och derunder korslagda lagerqvistar, scenen med sitt skära rum, sin med vidunderliga statyer prydda riddaresal, sin evigt grönskande och evigt enahanda skog, andra sköna målningar att förtiga, skall säkerligen icke ogerna återbeträda den Åklassiska jord, der Hamlet, Ludvig XI, Ett glas vatten, De tre röde männen, Klostret Castro, Gubben i Bergsbygden och otaliga andra gengångare från den gamla goda tiden dragit förbi hans syn, der skådespelerskor sådana som fruarne Torslow, Djurström och Wilson, m:llorna Torslow, Widerberg, Frischman, Asplund och Melander, och skådespelare sådana som Torslow, F. och P. Deland, L. och G. Kinmansson, Stjernström, Malmström, Zetterholm och många andra först invigde honom i Thalias mysterier, oberäknadt de hippologiskt-eqvestriska konstnjutningar som en Tourniairo, Gautier, Guerra och — Magdalena Kremsoto, tjusande i åminnelse, derstädes beredt unga och gamla beundrare. Vår eldsvådsreferent har redan å dragande kall och embetets vägnar protesterat emot vår förhastade uppgift, att Nya Brandordningen från och med d. 1 d:s skulle träda i verkställighet och derom gåtvo också de i intensitet ingalunda försvagade trumpetsignalerna vid sista eldsvådan tillräckligt vittnesbörd. I sammanhang dermed torde vi böra rätta en annan uppgift i senaste krönikan, den om de etthundradefyrtiofyra dagliga trumpetstötarne från kyrktornet. Enligt noggranna ofterforskningar och sakkunnigas enstämmiga uppgift lära de nemligen besticka sig till ännu några dussin på dygnet, hvilket vi, sanninsen likmätigt, trott oss böra härmed tillkännazifva. Som ett bevis nå kraftig och kaneia åfii