Göteborgsposten – 5 oktober 1865, sida 2

ut under åtskilliga minuter, tills han slutligen med en djup suck satte sig ned på sidan af sängen, oaflatligt betraktande mig med samma pinsamma blick. Det tycktes mig vara en hel timma innan gamla Wyat kom tillbaka, och aldrig har en illskare blifvit lyckligare vid asynen af sin älskarinna, än jag då jag sag den vissnade gamla qvinnan. Man kan vara viss om att jag ej förlängde min vakt. Det var nu tydligen ingen fara sför att min onkel skulle aterfalla i lethar Jag föll då jag aterkom till mitt rum och kände mig nagorlunda säker vid Mary Quinces sida i en långvarig hysterisk grat. Då jag tillslöt ögonen stod onkel Silas ansigte fö min inbillning sadant jag sett det i spegeln. De magis hemligheterna på Bartram insnärjde mig åter i sina trudar. Följande morgon förklarade doktorn honom vara utan fara, churn mycket svag. Milly och jag be 1. kte honom. På vår eftermiddag promenad mötte vi derefter doktorn, gaende i riktning af Pegtops bostad. — Skall ni gu för att se till den stackars flickan der borta? yttrade han sedan han helsat, i det han med käppen pekade at det hållet. — Hon heter ju Hawke eller Hawkes, tror jag? tilllade han. — Meg är sjuk, Maud! utropade Milly. — Hawkes ja; hon står på var tattiglista, yttrade