Göteborgsposten – 3 oktober 1865, sida 1

A C— A vagusfsönstret och blickade in i vagnen under det han yttrade följande ord till mig: — Jag vet verkligen ej hvad vi nu skola taga oss till, miss Ruthyn; vi komma alla att känna en sådan tomhet. För min del tror jag att jag utan dröjsmal beger mig hem igen. Detta ljöd i mina öron nästan som den fullkomligaste vältalighet menskliga lappar kunde uttala. Hans hand låg ännu qvar på vagnsfönstret och Rev. Sprigge Biddlepen stod på trappan och betraktade oss med ett slags vemodig fryntlighet, då piskan smällde, håstarne satte sig i rörelse och vi rullade bort utåt allcen, lemnade bakom oss det angenäste hus och den glädtigaste värdinna i verlden, samt i raskt traf åter närmade oss Bartram-Haugh. Vi suto båda mycket tysta. Milly hade sin bok i sitt knä, och jag såg henne gång på gång försöka att läsa hennes Åuppriktige viäns lilla inskription, men det fanns olyckligtvis intet ljus att läsa vid. När vi uppnådde stora inkörsporten till BartramHaugh var det fullkomligt mörkt. Gamle Crowl, som öppnade porten, hördes uppmana vår körsven att ej göra mera buller än som var oundvikligt, af det förskräckliga skilet att han trodde att min onkel kunde vara död vid denna tid. I högsta grad förfärade tillsade vi kusken att hålla stilla och frågade den gamle portvaktaren huru saken förhöll sig. Vi fingo då veta att onkel Silas varit mycket svag