Göteborgsposten – 2 oktober 1865, sida 2

anhöriga om W:s löfte och följande Söndag befann sig den unga flickan på sin vanliga plats i kyrkan. Men i bänken bakom satt äfven löjtnant W., som emellanåt räckte tram sin kropp öfver nästa bänk, så att han kunde se den unga damen i ansigtet. Detta beteende, då W. förut på sin heder lofvat att afstå från sitt uppträdande i kyrkan, hade hos d:r Wieselgren framkallat en ännu obehagligare känsla än då sedermera en delirant dersammastädes på ohöfviskt sätt uppträdde, och denna känsla hade d:r W. äfven för någon eller några uttryckt. På denna förklaring af d:r Wirselgren svarade W. att här C vore fråga om W:s eget nooförande. Vill till rädhusrättens uppmärksamhet rekommendera 16 kap. 13.8 af nya strafflagen, i hvilken bestämmes att om någon utsprider rykte, som ej direkt å heder och ära gar, men likväl är för borgerligt anseende menligt, och om han derföre tilltalas, må han ej till sitt fredande tramställa bevisning för sanningen af sitt tillmäle. W. förklarade d:r Wieselgrens uppgift för osann, enär han icke sträckt sig fram ötver bänken framför. D:r Wicsclgrens ombud förklarade för öfrigt al uppgifter om att d:r W. skulle sökt skada Wahlströmer för fullkomligt ogrundade. De inkallade vittnenas hörande skulle derefter föas. Först bland dessa inkallades hr öfverstelöjtnanten Mörner. W. ville ha vittnet tillfrågadt, om detta visste i hvad mån d:r Wieselgren hade inverkat på chefen för Hallands bataljon oförmånligt för W. IIaradsb. Berger opponerade sig emot att W. skulie lägga i vittnenas hand att bedöma om dompr. d:r Wieselgren var saker till anklagelsen, något som endast domstolen egde rätt att bedöma. IL jin. Wahlströmer tycktes företrädesvis ha studerat 16 kap. 13 strafflagen, hvilken lemnar öppet att begå mindre renommerande, churu icke efter lag straffbara gerningar, utan att någon sedermera får omnämna dem eller. ifall man gjort det, försvara sig med ådagaläggandet af deras sanningsenlighet. nder dylika omständigheter vore sådana frågor som löjtnant W. ville framställa farliga nog, churu häradsh. B. var fullt säker om att dompr. d:r W. icke ) t som ej skulle inför domstolen kunna yppVittnet öfverstelöjtn. Mörner, förklarade att han ej visste det d:r Wieselgren uttalat ett förklenande ord om käranden eller på något sätt sökt inverka på löjtn. W:s chef. hjtn. V. ville för resten veta om ej vittnet hade sig bekant att d:r Wieselgren efter utt ha inlöst hans reverser sökt använda dessa till skada för hans affärer eller med dem ämnat hota honom. Vittnet visste icke heller det ringaste härom. IIäradsh. Berger anmärkte att han var öfvertygad om, det d:r Wieselgren aldrig kunnat begagna sig af i flere hänseenden så dåliga medel som W:s reverser, för att skada denne. Polismästare Löfmarck ver det andra vittnet som inkallades. Anklagelsepunkterna framställdes, men vittnet visste ej det ringaste om deras sanning. Blott i afseende derpa att d:r Wieselgren skulle begärt det W. måtte ställes under polisuppsigt, ville hr polismästaren, oaktadt han ej ansåg sig skyldig att omnämna hvad som hörde till hans embetsutötning, meddela att d:r W. en gång sökt skydd för ett af sina läsbarn mot löjtnant W:s oförsynta esterhängsenhet. Då Jöjtn.! W. likväl hvarken genom ord eller direkt handling förolämpat den unga damen, kunde ej någon åtgärd a pohsens sida då vidtagas. Fråga om löjtn. W:s ställande under polisuppsigt hade aldrig förekommit i samtalet. D:r Fjellstedt, det nästa vittnet, hade först efter stämningens uttagande hört omtalas ett bref från dr Wieselgren till justitiekanslern. Visste intet om att d:r Wieselgren skulle ha sökt skada k nden; hvad särskildt baträsflade W:s aflärer hade d:r Wieselgren tvärtom sökt upphjelpa dem, genom att erbjuda honom ett lan al 150 rdr för en resa utrikes. Käranden medgaf att ett dylikt erbjudande egt rum. Den unga damens fader var det nästa vittnet som inkallades. Vittnet hade sett ett bref som d:r Wieselgren förl. ar hade skrifvit till justitiekanslern angaende W:s förföljelse af hans dotter. Då saken ansick vittnet så nära och vittnet hade fullkomlig reda på alla omständigheterna, kunde vittnet intyga att nåsot osannt icke förekom i bretvet, emedan rättelse då skulle skett. Emellertid kunde vittnet ej erinra sig brefvets innehall. Vvittnet visste ej något om att d:r Wieselgren sökt skada W. hos hans chef. I brefvet till justitiekanslern hade möjligen stått något om löjtn. W:s aflärer, och då hade de upplysningar som vittnet lemnat utgjort grunden derför. Löjtn. W. hade nemligen ofta infunnit sig hos vittnet och ic blott såsom ursäkt för sitt beteende anfört den hästiga förtjusning han för vittnets dotter erfor, utan äfven anhällit om penningelån af vittnet. — Detta är icke sannt, förklarade W., hvilken, såsom man torde erinra sig, äfven bestridt sanningsenligheten af domprosten W:s uppgifter. Löjtn. W. berättade hurusom han en dag befunnit sig på promenad till Delsjön. Han hade då träffat vittnet och af denne blifvit tilltalad. Jag svarade ödmjukt och omnämnde att jag var fattig — det ansag jag lör min pligt att säga, yttrade löjtn. W., som tycktes vilja ha sig betraktad som ordinarie friare. Vittnet fattade deltagande för mig och bad mig komma upp på konoret följande dag. Jag gick dit upp i hopp om ett hjertligt bemötande (måhända äfven i hopp om det af vittnet omnämnda lånet?) Emellertid befann sig vittnets bror der och öfverösto mig med smädelser. Vittnets bror, som äfven var uppkallad, berättade ungefär detsamma som förra vittnet. Mindes ej innehållet af brefvet, men i detsamma fanns intet mot sanningen stridande. Uttrycket Salmonibreffanns ej i detsamma. Kände ej till att d:r Wieselgren på något sätt sökt skada W. Skräddare I.. P. Andersson, skräddare J. 1. Granstedt och handl. G. F. Brock hade ej det rinsuste att upplysa om de förföljelser, för hvilka lojtin. W. skulle varit utsatt af dir Wieselgren. Den unga damen sjelf hade äfven af löjtn. W. blifvit uppkallad som vittne. Sjukbetyg hade angående henne blifvit inlemnadt. Man hemstallde om ej löjtn. W. skulle vilja afstå från hennes hörande, men härpå svarade han ett ridderligt nej. Med anledning häraf och då löjtn. W. ville inalla flera vittnen uppsköts målet till annan dag. ———— — — Fran liufvudstaden. —h —