Göteborgsposten – 27 september 1865, sida 1

7 Ag och med en ringa minoritet i de mest maktbåliggande frågor omintetgöra hvarje beslut, endast emedan det strider mot denna minoritets intresse, det må för öfrigt vara huru allmännyttigt som helst. Efter nu nämnda, oväntade utslag, ansågo sig äfven andra prestmän kunna frångå det fattade beslutet, såsom varande mer eller mindre i strid med deras enskilda intressen. Domprosteriets norra och södra kontrakter hafva nu icke obetydlig tillgång i en till enkehjelp anslagen kronotionde frän Bjerke härad. Oroust och Tjörns kontrakt hade nyss erhållit en ansenlig donation etter aflidne prosten Sjöstedt, 0. s. v. Sålunda hände nu, att när konsistorium i ett cirkulär uppmanade presterskapet att kontraktsvis gifva tillkänna, huruvida de ville vidblifva beslutet eller ej, flertalet ar detsamma öfvergingo på klagandernas sida. Med anledning häraf törklarade konsistorium i ett cirkulär af d. 9 Dec. 1863: det skall den personela enkehjelpen inom stiftet för närvarande, och intilldess derom kan varda annorlunda förordnadt, utgå efter samma grunder och i den ordning, som prestmötesbesluten d. 14 Juni 1822, och d. 11 Sept. 1846, föreskrilva: och komma till följd häraf de till stiftets presterskap och skolstat hörande medlemmar, som beräkna presterliga tjenstår, att tillsvidare i och för enkehjelpens utgörande erlägga afgifter till de belopp, som i enlighet med nämnde prestmötesbeslut utgått till och med för år 1860. Dermed har alltså frågan återkommit till samma ståndpunkt, som den innehade före sista prestmötet, och de skäl till en törändring, som då förefunnos, qvarstå dock med oförminskad kraft. Det är derföre hög tid, att man allvarligt tager itu med densamma, på det att icke ätven detta mötes behandling af den så maktpåliggande fråsan må blifva utan något varaktigt resultat. Tager man i betraktande, huru ringa nuvarande afgifterna till enkehjelp inom detta stift äro, i jemtörelse med afgifterna inom en mängd andra stift, har man ej anledning tro, att någon skall motsätta sig en skälig förhöjning. Deremot kan man väl taga för afgjordt, att olika meningar komma att framställas, dels om principen tör atgilternas utgående, dels om medlens fördelning mellan de behöfvande. Härtill har afgifternas belopp bestämts efter tjenstens beskaffenhet, eller pastoraternas klassifikation, utan särskilt afseende på löneinkomsten. Men att denna norm är alldeles otillräcklig, faller genast i ögonen, så snart man endast besinnar, huru olika inbringande pastorater al samma kluss äro. Deremot, då man numera vid den årliga bevillningstaxeringen med så stor noggrannhet som möjligt söker bestämma den verkliga inkomsten at hvarje tjenst, och denna taxering lägges till grund ior alla andra utskylder; synes det ligga närmast till hands och mest motsvara billighetens fordringar att äfven enkehjelpen utgår etter lenna norm, då neml., såsom här blir förhålandet, afgiften utgör en så ringa del af inkomsten. Ivad återigen betraskar medlens fördelning mellan de behöfvande, så äro vi obetingadt af den åsigten, att en gemensam understödskassa bör bildas för hela stiftet. Endast på detta sätt blifva enkor efter obefordrade prestmän, som under litstiden missiverats rån det ena kontraktet till det andra, försäkade om någon andel i understödet, och följderna af de missförhållanden mellan olika prestmäns löneinkomster, som genom större eller mindre lycka i befordringsväg uppstå, i någon mån utjemnade. För en fördelning ar inderstödet kontraktvis kunna endast enskilda ntressen tala. Men att det i allmänhet är en pligt att uppoffra något litet af den enskilda ördelen för det allmänna bästa, är något som 3) minst bör behjertas af presterskapet, hvilcet måhända oftare än någon annan korpoation göres solidariskt ansvarigt för indiriden.