Göteborgsposten – 26 september 1865, sida 2

emot hvem som skall vilja med vapenmakt aga det. Den preussiske krigsministern v. Roon har neml. begifvit sig till Slesvig, för ut träffa vidare bestämmelser ang. utförandet if befästningarne vid Dyppel och på Als. De förberedande arbetena hatva nu kraftigt påbörjats, och ett större antal afingeniörkårens officerare har kommenderats till Slesvig, för alt stå till guvernörens förfogande vid befästningarne derstädes. — Således, skall något allvarligt tillgöras för den undertryckta danska nationaliteten i Nordslesvig, så skyndar tiden. Den officiösa berlinertidn. Prov. Corresp. anmärker om den Ottska angelägenheten gentemot tillvitelserna utifrån, att inom den preussiska justicen är likheten inför lagen otvifvelaktig och skall strängt iakttagas. Att mandråparen grefve Eulenburg icke häktats, förklaras deraf, att den hittills vidtagna ransakning ännu icke kunnat bringa i dagen tillräckliga bevis, för att göra häktningen lagligt giltig! — Så heter det nu, då det gäller att taga en adlig junker i försvar; annars vet en hvar, att man i intet land i verlden kan så lätt arrestera folk som i Preussen. En stackars svensk sjöman blef ju arresterad och i fängelse förvarad, derför att hyg om ett bilderporträtt, som högst hlsBei. återgaf konung Wilhelm, hvars hogvederbörliga yttre sjömannen för öfrigt icke kände, uttalat ett skällsord. Men ett groschenporträtt af konungen med Guds nåde är naturligwis förmer, än en stackars kocks lif, då en adlig junker behagar taga det. Ä -köln. Zeit. säger om Österrikes nya politiska omsadling och sederalistiska system, att de äro betingande af kejsarstatens behof af ett nytt lån. Bankirerna vilja ej lemna något ytterligare sådant utan folkrepresentationens hörande. Det gemensamma riksrådet ville ej lemna sin garanti utan vissa förutgångna vilkor. Nu tänker man försöka på ett annat sätt, hvilket naturl. ej skall lyckas. Den ungerska riksdagen är sammankallad till d. 10 Dec. Den kejserl. regeringen hoppas, att ungrarne icke vidare skola stå fast vid sin begäran om blott personalunion. Men de hatva nu, sedan den mot dem vänliga ministeren kommit till stånd, alltmera öppet framträdt med sina önskningar. De begära t. ex. en egen krigsoch finansminister. Endast de ungerska finansöfverskotten skola föras till Wien. Emot regeringens vägran att bifalla deras fordringar skola de sätta sin vägran om lånegarantier. Och de öfriga landsdelarne, hvilkas alla nationaliteter framträda mer och mer ohöljdt med sina ordringar, skola göra på samma sätt, så att Österrike formligen skall befinna sig i upplösningstillständ. Härigenom skall äfven dess förmåga att uppträda med kraft utåt minskas, och i Norden Preussen sålunda kunna genomdrifva sina önskningar, likasom tryckningen för Venetien ökas i söder, under det Ryssland naturl. ej skall unlåta, att knyta intriger med Österrikes slaviska nationaliteter, så att dettas trängselskall bli värre än någonsin. Österrike har dock i sina händer medlet till räddning. Om det afträder Venetien och derigenom vinner Italiens allians, samt förenar sig med Frankrike och vestmakterna för idkandet af en mera rättvis politik i Slesvig och Holstein, samt drager till sig det öfriga Tyskland, som allvarligt hotas af Preussen, då skall det återvinna Europas sympatier och förskaffa sig verkliga chancer till nära förening med ungrarne. Mot en sådan kombination skola Preussen och Ryssland ej våga att vädja till vapen. Österrike skall vara räddadt, men i famnen på Ryssland och Preussen skyndar det mot sin upplösning och ruin. Italiens undervisningsminister har offfentlliggjort en af honom afgifven berättelse till konungen ang. det uppfostringssystem, som följts i de andliga uppfostrings-anstalterna. I Ministern fäster uppmärksamheten vid dessa anstalters oerhörda mängd och uttalar såsom sin åsigt, att den uppfostran, som i dem erT hållits, icke öfverensstämmer med nutidens idter, och att deras undertryckande derföre licke skulle skapa några olägenheter. Den officiela berättelsen om resultatet af kommunalrådsvalen är nu färdig. Oaktadt det klerikala partiets ansträngningar, har det liksvill blifvit slaget. Af 60 kommunalråd tillhöra I endast 3 den klerikala listan, de andra 57 den liberala. Demokraterna kunna vara nöjda med denna utgång. ; Biskoparne och erkebiskoparne af Neapel, Benevento, Aquila, Sorrento, Reggio o. 8. v., inalles åtta prelater, hafva tillskrifvit konungen ett bref, ur hvilket följande stycke må sanföras: Vji hysa den fromma Önskan, Sire, att den gu