Göteborgsposten – 26 september 1865, sida 2

Hvilka studier af murgrönsbeklädda klippor och knotiga rötter! En liten bäck slingrade sig fram genom dalen. Milly gjorde sig på söllskuapslik hon kunde på sitt egna besynnerliga sätt. Jag har ofta föreställt mig att förmågan att kunna njuta af naturens skönheter ej är så mycket en medfödd egenskap som en förvärfvad. Den är så utvecklad hos den bildade, så märkvärdigt ringa hos den obildade menniskan. Men helt visst var den hos Milly medfödd och innerlig, och sålunda kunde hon deltaga i min förtjusning öfver den omgifvande vackra naturen. Snart körde vi öfver en af dessa vackra ljunghedar som äro vanliga i Derbyshire och derefter in i en bred skogbeväxt dal, der vi fingo första utsigten öfver kusin Monicas vackra hus, hvars behagliga utscende förhöjdes genom denna obeskrifliga anstrykning af lugn och komfort som tillhör ett gammalt engelskt boningshus, omgifvet af gamla träd och med någonting i sitt utseende som påminte om gumla tider och seder. Det tycktes säga: ÅKom in; jag bjuder dig välkommen. I tvåhundra år eller mera har jag varit denna gamla älskade familjs hemvist, sett dess generationer i vaggan och i likkistan; jag minnes dess fröjder och sorger samt den gästfrihet den visat. Alls dess vänner voro liksom du välkomna; och i likhet. med dem skall du gå bort och andra efterträda dig, tills slut ligen äfven jag i min ordning skall vika för förgängelsens allmänna lag och försvinna. Stackars Milly hade nu blifvit mycket orolig, ett till stånd som hon beskref i så underliga uttryck att jag trots mig sjelf — ty jag antog ett obeskrifligt allvar vid bemö