Göteborgsposten – 23 september 1865, sida 1

Bref från Paris. Paris i September 1865. Hederslegionen, som sedan d. 15 Aug, åter mycket rikligt utdelats, uppväcker bland de kallade och utvalda äonu alltjemt stor rörelse, en glad sådan bland de senare, en bitter bland de förra. De utvalda promenera stolta omkring med splitter nya, röua bandstumparne, under det att de, som gå tomhändta, på allt möjl gt sätt gifva luft åt sia ovilja. Det försäkras, att flera skriftställare, åt hvilka Napoleonsdagen ej gaf någon dekoration, skola dermed bIverraskas h4sta Eugenie-dag. Man ville d. 15 Aug. utnämna Georges Sand till riddarinna, om jag sa får säga, och steg togos från högre ort i denna riktning. Sedan den berömda författarinnan alstyrt den äran man ville bevisa henne, skickades tillochmed som diplomat en mycket högt uppsatt personlighet till hennes landtställe Palaiseau. Men Georges Sand stod fast vid sitt beslut. Ni ser således, att det ännu finnes män — bland qvinnorna. Det är verkligen otroligt, hvad hungern efier ordensdekorationer, tillochmed utländska, blifvit stark härstädes, och icke vill regeringen vara nog grym att göra den till en verklig hungersnöd. Jag vet icke, huru många riddare som nu löpa omkring bär i Paris; men deras antal måste vara oerhördt. Börsen, hvarest det ofta gar så oriduderligt vill och der man icke sällan vexlar örfilar, utan att sedan vexla kort — börsen hvimlar af riddare af alla trosbekännelser och nationaliteter. Af de utländska dekorationerna ärv de mest eftersökta, hvilkas band är rödt, emedan denna färg sticker skarpt af mot rocken och är lik Hederslegionens. Dock böra vi icke alltför mycket förebrå menniskorna deras små dårskaper. Vi arma dödliga äro ju också endast apor, rån hvilka vi enligt de nyaste vetenskapliga sorskningarne skola i rakt nedstigande linie härstamma. Redan Linn har ju sagt, att han, oaktadt ett mångårigt stud.um, icke kunnat flona, hvarigenom menniskan skiljer sig ifrån apan, och nu leder Viltried de Fonville i sitt verk dHomme fossilet vårt ursprung tillbaka till apslägtet. Hvilken törödmju kelse för den stackars menssaligheten! Hvilket nederlag isynnerhet för de högadhga slägterna! De mest berömda europeiska adelshusens uranor hafva kanske varit Orang-Utangs, hvilka med de löjligaste rörelser klättrade omkring på grenarne och kastade kokosnötter i skallen på hvarandra; ja, kanske springa ännu i det s. k. Palais des Singes i hårvarande Jardain des Plantes ännu besvansade och obesvansade sidolinier af många grefliga och furstliga hus omkring! Kunde dessa fyrhandade varelser tala, skulle de kanske säga oss midt i ansigtet, att vi icke göra vårt ursprung någon heder, att de i oss menniskor endas! se ett vanartadt apslägte. Ötvergången från aporna till vildarne stöter icke mot retorikens töreskriltver. Jag vill derför yttra nagra ord om Laurent, hvilken sedan någon tid sysselter allmänhetens nyfikenhet och tillochmed de lärdas uppmärksamhet. Denne Laurent, kallad Vilden från Var, har vid 33 års alder dragit sig tillbaka i en skog, der han nu lelvat i sex år och ej känner den ringaste lust att återvända bland menniskorna. Hans kök är, såsom man lätt kan tänka sig, mycket enkelt. Han närer sig uteslutande al rötter och örter. Hans drägt bestar af inexpressibles i form al simbyxor och en grof linneskjorta. Det är visserligen icke någon o verdrifven lyx; men Laurent motser likväl med längt n det ögonblick, då han skall kunna utbyta nyssnämnda fragmentariska drägt mot en annan, mycket naturligare, mycket originellare. Sedan sex år tillbaka samlar ban neml. skörden a in yppiga hårväxt och gömmer den såsom en dyrba: skatt i en säck. Han har lärt konsten, att af detta af honom sjelf producerade råämne, bland hvilket finnes ett dussin de mest inhemska långa skägg, välva ett tyg, som snart skall lemna honom en beklädnad. Såsom man finner, drifver Laurent konsten att icke behöfva längre än sjelfve den bekante eynikern från Sinope. Han är ock en vida sannare filosof än denne, emedan han lelver mera tillbakadraget och alldeles icke lägger någon vinn om, att låta tala om sig. Laurent ar icke någon Timon. Han hatar icke menniskorna; han älskar endast naturen öfver allting och finner sin skönaste, sin enda lefnadsnjutning i det omedelbaraste umgänge med denna. Han hata penningen och har tillbakavisat en liten summa, hvilken tillfallit honom som arf. Han är också ej alldeles okunnig; ty han kan läsa och skrifva. Laurent, kanske den lörnuftigaste man i Enropa, har af den bekante hr Tardieu fö ts vansinnig, och folke kallar honom, icke hr Tardieu, utan den beskedlige, godmodige Laurent, en vilde. Så går det med en, då man praktiskt idkar silososi! Låt oss nu tala om ett annat original, hvilket nyligen burits till grafven, neml. engelsmannen John Webster. Denne John Webster var en af de kuriösaste menniskor, man någonsin träftat. Han var i tidigare år nästan ständigt på resor, talade mycket flytande alla europeiska språk, och för att alltjemt öfva sig, lät han dagligen flera, till de mest olika nationa