Göteborgsposten – 23 september 1865, sida 1

hel — som vi hoppades, i själ messan. Oaktadt de krastiga skäl, som mot ett sådant beslut framdrogos af en talare, : hvilken, i sin dubbla egenskap at landstingsman och stadstullmäktig i Göteborg, torde böra tillerkännas ötvervägande kompetens i frågans bedömande, oaktadt den värma, hvarmed han törfäktade sin åsigt och oaktadt all klarhet och grundlighet i bevisningen, stannade likväl tinget vid att uttrycka en önskan om sagde marknads bibehållande. Framtiden får utvisa, hvilken åsigt som blir den segrande, men ett är dock wvisst: att hvar och en som nitälskar för vår stads utveckling, hvartill i främsta rummet erfordras vidmakthållandet af sträng ordning, hjertligen instämmer i det yttrande af den inom stadsfullmäktige nedsatta komitön, som anser att marknader, utan att numera för den egentliga handeln vara at vigt, alltid föranleda fylleri och andra oordningar samt locka obetänksamma personer, som vid dylika tillfällen från alla håll tillströmma, till onödiga utgifter, syssolöshet och mångahanda förströelser at ingalunda önskvärd beskaftenhet. Under det att hufvudstaden nu en tid bortåt ordentligen extravagerat i eldsvådor, har vårt eljest så eldfängda sarm bhalle i detta hänseende åtnjutit en sällspord och behaglig hvila. Under nära 2 månader — den sista eldsvådan timade d. 20 sistl. Juli i pepparkaksfabriken på Landsvägsgatan — icke så mycket som en liten skorstenseld en gång; i sanning, högst aktningsvärdt! Lugnet stördes emellertid, som man vet, sistl. Lördags afton på ett högst oroande sätt, i det eld upptäcktes ha utbrutit i Göteborgs stolthet, i sjelfva Museum. Utbrutit? Nej, deri låg just det obehagliga och oroande, att man en god stund icke visste hvar den lömske fienden gömt sig. Stor var förvirringen, den vackra vestibulen och trappan simmande i vatten, tafvelgalleriet så uppfylldt af rök att man var nära att qväfvas vid bergninatåget liggande Lars-, gen af de deri befintliga konstskatterna, det pinsamma ljudet af dånande yxhugg och krossade taktönster, utbyte af hastiga frågor och otillfredsställande svar, snabbt framilande gestalter, en kånkande på en Dalkulla och hennes barn dazu, en annan med salig Fogelberg i famnen, en tredje och fjerde på högt upplyttade armar bärande Molins ljufligt slumrande Bacchant, hvars rena drag återspegla drömmar, vida skiljda från verkligheten omkring henne, alla med rinnande ögon, men brinnande af prisvärd itver och omtanka för Musei konstskatter. Slutligen spred sig dock den denna gång glädjande underrättelsen att elden var lös — ur sitt fängsel och snart hade den slutat, att med sina röda tungor slicka trossbottnarne mellan båda våningarne och slocknat för att, som vi vilja hoppas, aldrig mera uppenbara sig i vårt vackra Museum. Folktron, åtminstone i våra upplysta trakter, vill veta att 3:ne eldsvådor alltid följa på hvarandra och ertarenheten har nu i många år beklagligen gifvit stöd åt detta superstitiösa antagande. Om så möjligen och beklagligen äfven nu skulle blifva fallet, vilja vi i tid påpeka ett från den 1 nästk. Oktober inträdande förhållande, hvilket måhända torde böra påaktas at ganska många minnesgoda, manliga medlemmar af vårt samhälle. Det var år 1848, revolutionsåret. Frihetens friska vind blåste öfver vår verldsdel och bortsopade mänget reaktionärt ogräs, som sedan dess hunnit att åter gå upp och tillväxa icke hundradeutan tusendefaldt. Äfven i vårt eljest så lugna och stillsamma rädernesland började det att röra sig på djupet. Men liksom den skummande, med gyttja, tvång och spillror at krossade farkoster uppblandade orena vågen, som fräsande i vildt, men såtängt raseri krossas mot den fasta klippan, är ett dåligt uttryck för de mäktiga krafter, som uppröra den väldiga oceanen, så kunde de gatukravaller och, på det hela taget, mera löjliga än farliga utbrotten at en uppeggad pobel, som under detta år töreföllo i hufvudstaden, ej heller annat än hos hvarje rättänkande medborgare uppväcka förtrytelse och mana honom att i sin mån bidraga till upprätthållande af den allmänna ordningen. Farhågan att hufvudstadens exempel måhända skulle efterföljas äfven inom vårt eljest (utom vid husvisitationer) laglydiga samhälle var, om vi ej misstaga oss, en af orsakerna till bildandet af Göteborgs Skyddsoch Medborgarevakt. För denna kår — hvilken oss veterli gen ännu icke formligen upplösts, och som, dessbättre, under de förflutna 18 åren ej heller behött offentligen tramträda, med undantag för ett eller annat tilltälle straxt efter kårens bildande, då den kokardbeprydd och vederbörligen battong-utrustad soljde någon medbroder till hans sista hvilorum — finnes särskildt, af dåvarande Landshötdinge-embete vederbörligen stadfästadt reglemente och det är den deri (förekommande 8:de Y, hvars lydelse vi anse numera kunna gifva anledning till missförsstånd. Början at denna 8 lyder nemligen sålunda: Vederbörande civila myndighet låter, då större fara är å färde, sammankalla kåren genom klämtning i kvrktarnaen hvilken klämt