Göteborgsposten – 21 september 1865, sida 1

försäkrar er såsom gentleman att jag aldrig vet honom någonsin ha sagt något som ej varit sannt. Mr Dudley Ruthyn försäkrade nu i den föreskrifna formen att han aldrig sett mig förr på de platser jag uppräknat. — Det är nog — skaka nu händer, om ni ej vilja kyssa hvarandra, som kusiner egnar och anstår, yttade min onkel. Jag räckte honom mycket motsträfvigt min hand. — Ni kan behöfva något att äta, Dudley, så att Maud och jag skola ursäkta att ni går. God natt, min käre gosse, sade min onkel och tillvinkade honom småleende ett farväl då han lemnade rummet. — Det är en så vacker ung man, tror jag, som trots någon engelsk fader kan skryta öfver att ha till son — rättskaffens, modig och godhjertad samt en fullkomlig Apollo. Märkte ni huru vackert proportionerad han är och hvilka utsökt vackra anletsdrag den unge mannen har? Han är landtlig och obelefvad, som ni ser; men ett eller ett par år vid milisen — jag har löfte om en plats för honom — skall snart hjelpa den saken. Han behöfver ingenting annat än manr, och jag vågar påstå att när han fått en smula exercis skall han bli en lika ståtlig ung man om trots någon i hela England. Jag lyssnade med förvåning. Jag kunde ej upptäcka någonting annat än hvad som var obehagligt hos denne tölpaktige unge man och tyckte att ett sådant prof på den faderliga partiskhetens blindhet vore hardt nära otroligt. (Forts.)