Göteborgsposten – 20 september 1865, sida 2

: 2—2 —4 (44—11—1 tid sålunda: Wienerkabinettet påstår, att det icke skulle undertecknat konventionen i Gastein, om det kunnat räkna på understöd af de öfriga tyska makterna. Det är en verkligen herrlig ursäkt. Det synes oss, att dessa staters understöd ingalunda undandrogs Österrike, utan att Österrike, sedan det länge protegerat dem, plötsligen undandragit dem sitt stöd. Wienerkabinettet trodde sig äfven rättlärdiga sig i Europas ögon, då det sade, att det, i hänsyn till frågan om Elbhertigdömena försatt i ett dåligt läge, genom Gasteinsöfverenskommelsen dragit möjligast bästa parti af densamma. Är detta säkert? Hvem har Österrike i alla fall att tacka för att det råkat i denna säck? Endast sig sjelft. Det har af frivilliga låtit sig dragas i släptåg af Preussen. Men man bör icke tro, att statsmännen i Wien äro så föga kloka och så svaga, som de bemöda sig om att synas vara. Nej! Osterrike är alldeles icke något blindt verktyg för den preussiska äregirigheten. Det är i verkligheten dess medbrottsling. Deras mål är detsamma, och det resultat, som de i hemlighet vilja uppnå, skall, om de hinna det, bli såväl den ene som dea andra till nytta. Men detta resultat ligger alldeles icke, såsom man tror, utapför Tyskland. De vilja alldeles icke införlifva några främmande provinser i tyska Förbundet, utan de vilja det närvarande Tysklands upplösning. Om hvarken i Gastein eller Salzburg någon skriftlig konvention egt rum, tyckes man der likväl förhandlat om ett nytt förslag i afseende på en förbundskomit, en förbundsreform och en förbundsregering, och vi tro oås veta, att kejsaren af Österrike och konungen af Preussen muntligen öfvenskommit ang. mycket vigtiga punkter. Det är ej svårt att gissa, hvilken karakter och anda dessa hemliga öfverenskommelser hade. Osterrike och Preussen indrogo ej någon enda medlem af tyska förbundet i dessa öfverläggningar; det är derför klart, att man enats emot dessa, och på det sätt, att man kan nedbryta hvarje motstånd mot de båda tyska stormakternas senare förslager. Dessa hafva yppat sig vid delningen af Elbhertigdömena. De utförde denna, emedan de kände, att en konflikt måste uppstå af den gemensamma regeringen öfver desamma. Hvad de gjort med Slesvig-Holstein, vilja de företaga med hela Tyskland: de vilja sig emellan dela detta. Detta är Österrikes föregifna svaghet gentemot Preussen. Det senare är ej någon souzerain, till hvars vasall Osterrike gör sig, det är en stallbroder, som Österrike köper, emedan det ej känner sig tillräckligt starkt, att kunna umbära honom. Wienerkabinettet har länge drömt om att med Preussens uteslutande utöfva öfvermakt öfver Tyskland. Det ser nu att det måste uppgifva denna chimär, och det ändrar sin taktik. Berlinerkabinettet skulle äfvenledes gerna velat regera ensamt i Tyskland. Men Preussen känner sig å sin sida ej nog starkt, för att kunna utföra ett sådant jätteverk, emedan det på samma gång skulle ha Österrike och de öfriga tyska makterna emot sig. Kortligen, eftersom ingen af de båda tyska stormakterna kan få det uteslutande herravälde i Tyskland, hvarom de kifvas sedan ett halft sekel tillbaka, hafva de öfverenskommit om att dela makten. Alldenstund ingen kunde så allt, såga de i denna stund: halfparten hvar! Mellanstaterna äro för klarsynta, att icke inse, hvarthän de båda kabinettens tendenser syfta. Tyvärr är förlagenheten stor hos dessa stater, som räknat på Österrike emot Preussen, emedan wienerkabinettet gör gemensam sak med berlinerregeringen och öfvertager förbundets sak. Beröfvade det förmynderskap, som de ännu icke ersatt, låta de af slumpen ig drifvas hit och dit, men de sakna förtroende till sig sjelfva, ha icke någon hällpunkt och veta. ej, till hvem och hvad de skola ansluta sig. Häri ligger för Tysklands oafhängighet en stor fara. Lätom oss hoppas, att det genom patriotism och energi skall kunna besvärja den, Afven den ryska pressen tager skenbarligen till ordet emot Preussen, men dess för syns skull gjorda anmärkningar grunda sig ingalunda på sympatier för nationalitetsprincipen, utan derpå att Preussen genom hertigdömenas annexion skulle bli herre i Österön. Den officiösa Russische Correspondenzsäger: Gastein-Salzburgs-öfverenskommelsen mellan Preussen och Österrike har ingalunda öfverraskat oss. Ingen trodde hår på ett krig mellan de tyska makterna; men väl antog man, att Preussen skullen uppnå sitt mål. Må man ock säga, att frågan om hertigdömena ännu icke är slutligt löst och må än många mellanspel ännu vänta, hr Bismarck har icke desto mindre tagit ett betydande steg för uppnåendet af målet för sin äregirighet. Den i Europa temligen allmänt utbredda åsigten, att hr Bismarck för sin framgång har att tacka det understöd, som blifvit honom till del af den ryska politiken, håller ej streck. Ty någon polsk fråga, sådan vissa tidningar förstå henne, finnes det icke mer(!), och det kan endast vara tal om Polens organisering, sammansmältning, ett verk, som Ryssland ensamt företagit och skall utan någon främmande hjelp bringa till slut. Vår regering hade ej någon allierad att köpa, i det att det uppgaf ett intresse af första rangen. Om detta skedde, om en grannstormakt nu kan till vår skada skaffa sig en flotta, hvilken torde bli lika stor med vår och eger nyckeln till Östersjön, så är detta ett af de öden, som folk stundom måste låta öfvergå sig. Stadt i inre reformer, hvilka så väsentligt ändra dess tillstånd, behöfver Ryssland fred, och vid valet mellan farorna af en eventuel stor preussisk flotia och af en inblandning i de tyska angelägenheterna måste det bestämma sig för den förra såsom den mera aflagsna. Under denna sakernas ställning, hvars omfång vi icke misskänna, är en fullständig assimilering af Östersjöprovinserna en besallande pligt. Mot den oss hotande, alltmera växande germanismen behöfva vi fastare sränsor. Lyckligtsvis har armåen slutat sin omorganisation och förvaltningen fulltöljer sin med lika mycken ifver som framgång. Detta den halfofficiela ryska organens språk öppnar plötsligt utsigten till ett vidt tält, å hvilket absolutismen tänker inslå, för att ånyo undertrycka nationaliteterna och indraga främmande sådana i den stora despotiska statsmaskinens qväfvande enformighet och JA4A . J