Göteborgsposten – 19 september 1865, sida 1

men han vet lika väl som jag att han aldrig skulle kunna rubba min rätt. Jag blef alls icke oroad öfver hans hotelse och sade honom det lika lugnt som jag nu talar till er. — Godt, Monica, yttrade han, jag har pröfvat er och ni har ej befunnits underhaltig. För ett ögonblick blef jag besatt af min gamla menniska. Tanken på mina barn, på fornu oförrätter och nuvarande lidanden och skam förbittrade mig — jag var vansinnig. Det var blott tör ett ögonblick — det var den galvaniska ryckningen i ett lik. Aldrig har ett bröst varit mera dödt än mitt för verldens passioner och fåfänga, hvilket allt ej passar för mina hvita lockar eller för en man som en vecka i hvarje månad ligger på grafvens brädd. Vill ni fatta min hand? Se här är min, vi ingå fred och jag glömmer och förlåter allt! Jag vet ej hvad han menade med denna scen och kan ej säga om han förlorat förståndet eller spelade komedi. Jag vet ej huru alltsammans tillgick, men för er skull, mitt söta barn, är jag glad att jag var olik mig sjelf och förblef lugn, så att jag undvek en trist. Då vår tur kom och vi blefvo kallade till onkels rum var han alldeles som vanligt; men kusin Monicas höga färg och glansen i hennes ögon visade tydligt att något händt hvilket förargade henne. Onkel Silas utlät sig på sitt egendomliga sätt öfver verkan af luften och friheten på Bartram — allt hvad han hade att erbjuda — och uppfordrade mig att säga hvad jag tyckte om dem. Han kallade derefter Milly till sig