Göteborgsposten – 18 september 1865, sida 1

———————— —— tuela afgörande i förväg, den omständigheten, att löjtn. Kofod på det bestämdaste förnekar sig hafva vidgåttde omnämnda yttrandena, och slutligen det ännu märkligare, att medan löjtn. K. tilltalas för sina yttranden om militära iorhållanden och personer, utstrykes han ur armeen för sina yttraneen om förhållandena i allmänhet i hans fädernesland. Och allt detta göres på samma gång som samme ministe kontrasignerar amnesterade upprorsmakare(Glicksborgska hertigarnes) avancement och ordensdekororing!! Det vigtigaste är emellertid, att man tillser, det genom krigsministeriets beteende mot Kofod icke ett preecedensfall skapas för rättsfrågors framtida afgörande på administrativ väg — genom kongl. resolutioner. På bokhandlare Schönbergs förlag härstädes ha börjat utkomma Hlade till Menigmand fra danske Skandinaver, å hvilka vi härmed fästa eder synnerliga uppmärksamhet. Det törsta numret af dessa Blade besvarar tvenne frågor: Hvad är Skandinavismen? Och hvariör är den nödvändig iör Danmark? På ett klart och lättfattligt sätt utvecklas häri, att Danmark måste förena sig med Sverige och Norge, om vi ej vilja upplefva fäderneslandets delning och danska folkets utplånande ur nationernas antal. För möjligheten af en skandinavisk förenings bildande hänvisas till den anvisning konung Carl XV har lemnat, ocn hvilken Nordens folk böra lägga väl på hjertat. Vi meddela Eder här ett märkligt citat): Konung Carl XV har ständigt visat sig vara en uppriktig skandinav. Det var han, som dref på, att Sverige-Norge skulle alliera sig med Danmark. Då konung Fredrik dog, blef de svenska statsmännens motstånd för starkt, och det blef ingenting at alliansen; men det var ej konungens skuld. Under vintrens lopp gjorde konungen upprepade gånger stora ansträngningar, för att få en medgörligare minister, utan att kunna ernå sin önskan — han är konstitutionel konung, och måste således rätta sig efter sina ministrar. Men han gjorde, hvad kan kunde. Först och främst, då den preussiska regeringen hörde sig tör i Stockholm, om man icke der ville förena sig med Preussen om att dela Danmark — detta veta vi med visshet, men icke hvar gränsen skulle vara — tillbakavisade konung Carl med förakt detta skamliga anbud. Och dernäst, då vår nöd steg, gjorde han ett ovanligt steg, för att få en förbindelse bragt till stånd, som kunde betrygga hela Nordens framtid. Under det första vapenstilleståndet, då konterensen i London var församlad, skickade konung Carl en skrifvelse till konung Christian IX och en till dåvarande premierministern i Danmark, Monrad, hvari han föreslog upprättandet af ett statsförbund mellan de trenne rikena. Detta skulle omfatta den danska delen af Slesvig, till hvars försvar Sverige och Norge skulle bidraga af alla sina krafter — icke med en gifven mindre styrka, såsom det påtänkts under allianstörhandlingarne. En gemensam styrelse för utrikesangelägenheterna och försvarsväsendet skulle upprättas. Lagstiftningsoch bevillningsmyndigheten i dessa angelägenheter skulle — på lagligt sätt — öfvergå från de särskilda representantförsamlingarne, de båda riksdagarne och storthinget, till en gemensamhetsförsamling, så sammansatt, att den ena kammaren, underhuset, valdes af tolken sjelfva efter folknumerären, den andra kammaren, öfverhuset, af de särskilda representant-törsam) I det närmaste öfverensstämmande med hvad vi sjelfva i denna sak erfarit från en källa, till hvilken vi måste fästa lit. Red af G-D