Göteborgsposten – 16 september 1865, sida 1

annat sätt kan sätta mig i beröring med er och minst på det, som ani haft den oblygheten att föreslå mig, härmed bedja er upphöra med er närgångenhet, af hvilken den enda skörden skulle blifva obehag för er sjelf från en mans sida, som ej tål skämt, och hvilken jag ej skall tveka att sätta i kännedom om ert uppförande, ifall ni fortsätter dermed. Er tjenarinna A-a. IIuh! Det der låter ju nästan hemskt! Man kan lätt föreställa sig att denne djerfve Norrköpings Don Juan är lika oförsigtig som han tyckes vara oförskämd, att han trotsar alla hinder och att han kanske ven mörk natt, då blixtrar korsa hvarandra på firmamentet och regnet faller i strömmar att han då, insvept i en vid mantel, på en silkesstege ötverstiger gårdsmuren till den stolta obevekligas palats, att han intränger ända till hennes jungfrubur, men just som han är färdig att röfva en kyss från den sotvande ungmöns friska läppar känner en dolk mellan refbenen och dör med den älskande A--as namn på sina läppar! Men så blodigt kan det väl aldrig gå ull i det hederliga Norrköping; der ha de minsann annat att tänka på, allrahelst nu, då de som bäst hålla på att med ljus och lykta leta efter en riksdagsman.