Göteborgsposten – 16 september 1865, sida 1

Men det vore både orätt och obilligt att icke erkänna det äfven några af de unga adepterna i Thalias tjenst visa ganska goda anlag, hvilka måhända en gång, när de hunnit utveckla sig, skola komma större scener väl tillpass. Den sista representationer erbjöd ett valdt och roande program. I Les Adieux, efter hvad vi ha oss bekant ett fragment ur feeriskådespelet Diavolina, hade man tillfälle att beundra hr Selinders smak. Guldbröllopet, ett tilltällighetsstycke af Frans Hodell, var ett nytt och glädjande bevis på denne unge författares framåtgående på den dramatiska författarebanan. Det låg ötver hela detta stycke ett visst naturfriskt, poetiskt behag, som kom det att slå an här lika bra som i Stockholm, oaktadt det icke här som der hade den icke oväsentliga retelsen af ett åpropos för dagen, ett godt bevis på att det lilla stycket eger flera förtjenster än tillfällighetens. Författarens kända fyndighet i kupletten förnekade sig icke heller här och ett särskildt beröm törtjena de täcka melodier som dertill användts. Men — nu går ridån upp till den så mycket omtalta Skridskobaletten-, och ett särdeles vackert vinterlandskap (vi misstänkte sannerligen icke att Nya Teatern kunde disponera en så vacker — fond), en vik omgifven af skog visar sig. På den spegelblanka isen taller snön i lätta flockar under riturnellen i orkestern, och i ett nu framila vid de yrittande tonerna ur valsen i Gounods Faust i brokiga vinterkostymer ekiperade unga par, hvilka på de med trissor försedda skridskorna utföra en lika vacker som sinnrikt uttänkt balett, hvilken vi i vinter kanske få se reproducerad nere vid Stora Bommen. Det går undan med en fart och ett lif som om sjelfvaste G. S. K. kommit upp på tiljorna och ridån faller under publikens lifliga bifall. Tvenne gånger beredde hr Selinder oss nöjet att få höra vår så mycket omtalade sångerska m:ll Signe Hebbe. Både publiken och kritiken ha visat sig förtjusta och ett mästerligare och på samma gång mera originelt uppfattadt föredrag af svenska folkvisor torde man ha svårt att finna. Deremot drista vi oss att tro, att för att rått kunna uppskatta m:ll Hebbes talang som dramatisk sångerska det är nödvändigt att se henne omgifven af alla scenens accessoirer, se och höra henne i någon eller några af de roller, i hvilka hon hänfört hufvudstadens publik. Måhända skall det också lyckas dir. Gaudelius att för några representationer kunna få engagera den firade sångerskan, hvilken sålunda i det jubel, som helsade hennes sista nummer: Fjorton år tror jag visst att jag vark, bort urskilja icke ett farväl utan ett glädtigt välkommen åter! Direktör Gaudelius böriar i morgon sin säsong med Rossinis mästerverk Barberaren i Sevilla, hvari Rosinas och Almavivas partier innehafvas af gamla bekanta från förra säsongen, m:ll Holland och hr Fisener-Achten, hvaremot de öfriga bestridas af ny-engagerade medlemmar. Enär körpersonalen icke fullständigt anländt, har icke som ämnadt var Trubaduren kunnat gifvas vid första introduktionsrepresentationen, hvilket också onekligen varit åtskilligt pikantare, då denna opera här på platsen mera har nyhetens behag. Men — den väntar aldrig för länge som väntar på något godt, heter det; återstår nu endast att veta om det verkligen blir något godt! De nya förhängena för ingångarne till Amfiteatern äro nu lyckligen anlända och anbringade på sina platser, teaterdirektionen till stor heder och den amfiteatraliska allmänheten till stor hugsvalelse under den kommande vintern. Men menniskan är, om icke precist oförnöjd, likväl svår att få fullkomligt belåten, och derföre blir det säkerligen mången som under de månader då man ännu kan ha tillfälle att stormsvettas i den täppta teatersalongen kommer att högt eller tyst mumla för sig sjelf: mera luft i luckan! Men — hvem vet? — kanske håller direktionen som bäst på att ventilera den frågan också. Dem till glädje och gamman, hvilka då och då ha för sed att låta framforsla sina stofthyddor i åkaredroska, schäs, gigg eller släda vilja vi förkunna att från och med nästkommande Oktober månads början nytt Regleimente och ny Taza för åkare här i staden komma att tillämpas och äro just i dag, den dag som är, desse kallade att inför Poliskammaren uppgifva antalet af de åkdon, som de äro sinnade att tillhandahålla. Låtom oss hoppas att genom dessa af Konungens Befallningshafvande vederbörligen fastställda förordningar både menniskor och — djur skola ha fröjd och hugnad. För dem som älska att se lifvet i ett romantiskt skimmer, som vämjas vid vårt arbetsamma, men flacka och prosaiska tidehvarts triviala enahanda, som önska sig tillbaka en Othellos och Don Juans tider torde efterföljande lilla avis au lecteur som vi häromdagen påträffade i Norrköpings Tidningar icke sakna intresse. Så här lyder den hemlighetsfulla uppmaningen: