Göteborgsposten – 13 september 1865, sida 2

dömdee. Er dyra fader handlade efter denna grundsats — så hög och så förskräckande — och äfven jag söker att göra det. Ack, dyre Austia! longo interrallo jag är doen längt efter dig! Du är gången till hvila och jag vandrar ännu under min börda på branta, dunkla vägar i den timliga nattens hemska mörker! O! nuit, nuit douloureuse! toi tardive aurore Viens tu? Vas tu venir? edt-tu bien loin encore? Och upprepande dessa strofer af Chenier, med uppåtvända blickar, ena handen höjd och ett obeskrifligt uttryck af sorg och trötthet, sjöng han stel ned i sin stol, tillslöt ogonen och förblef någon stund tyst. Han förde derefter hastigt sin parfymerade näsduk mot ansigtet och yttrade med en vinlig blick på mig: — Är det något mitt dyra barn? — Ingenting, onkel, men jag ville blott ännu säg ett ord om Hauwkes. Jag tror att han ej vill vara så ohöflig som han är; men jag är verkligen rädd för honom och han gör våra promenader i den riktningen verkligen obehagliga. — Jag förstår fullkomligt detta, mitt dyra barn, och skall se till hvad som kan göras. Du skall komma ihåg att ingenting får oroa min älskade nitce och myndling under hennes vistelse på Bartram — ingenting som hennes gamle slägting Silas Ruthyn kan förekomma. Och så lät han mig taga afträde med ett mildt leende och tillsägelse att stänga till dörren Åriktigt men utan att hårdt slå igen den. D:r Bryerly hade icke legat öfver natten på Bartram,