Göteborgsposten – 9 september 1865, sida 1

ONKEL SILAS eller Svedenborgarens Testamente. öÖfversättning från Engelskan. Plötsligt öppnade han under ett slags frossbrytning sina stora ögon, sammanpressade sina läppar och blinkade och stirrade på mig med ett uttryck af fånig ovisshet som småningom öfvergick till ett svagt smålcende. — Ah! flickan — Austins barn. Jag förmår knappt, min älskade — jag skall tala i morgon nästa dag — det är en nervattack eller någon annan — torture — säg henne det. Derefter drog han sig åter tillsammans i sin stora länsstol och låg med samma obeskrifliga hjelplöshet i sin ställning, under det ansigtet så småningom återtog samma förskräckliga min. — Kom härifrån, miss; han blir troligen ej i stånd att tala med er på hela dagen, yttrade den gamla qvinnan åter i hviskande ton. Vi smögo oss ut ur rummet och jag var obeskrifligt uppskakad. Han såg verkligen ut som om han varit dö) Forts, fr. N:o 208.