Göteborgsposten – 8 september 1865, sida 1

— Men du måste göra det, Milly — mrs Bustle. Jag vill vara mrs Bustle eller hvad du behagar. Du måste. Jag snyftade liksom Milly sjelf och omfamnade henne å min sida af all min makt. Det var underligt nog att vi ej ramlade omkull. Milly och jag voro nu sålunda bättre vänner än någonsin. Det skred fram emot vintern och vi fingo korta dagar och långa nätter samt långa samtal framför qvällbrasan på Bartram-Haugh. Jag var förskräckt öfver de täta anfall af vanmakt för hvilka onkel Silas var utsatt. Till en början frågade jag ej mycket derefter, då jag till en början betraktade anfallen med Millys ögon. Men en dag, då han fått ett af sina anfall, skriade han efter mig och jag såg honom och blef obeskrifligt rädd. Han låg hopkrupen i en stor beqväm länsstol, insvopt i ett hvitt täcke. Jag skulle ha trott honom vara död om jag ej haft gamla TA mour i sällskap, hvilken kände till hvarje symptom och drag af denna besynnerliga sjukdom. Hon vinkade och nickade åt mig samt hviskade: — Gör intet buller, miss, ända tills han talar; han skall straxt komma sig litet. Det fanns inga tecken till konvulsioner, ansigtet var som på en hvilken fått ett anfall af fallandesjuka. Uttrycket i hans ansigte var som hos en idiot, och under de halfslutna ögonlocken syntes en strimma af hvitögat. (Forts Y